Boken "Altartävlingen" finns översatt till svenska men har ej tryckts som bok på grund av begränsade ekonomiska resurser. Boken kan dock erhållas som fotostat-kopia.



Innehåll

1 INLEDNING
Kallad 1948
Ett budskap omöjligt att förtiga

2 KODEN
Den fasta ordningen i Guds frälsningsplans fullbordan

3 FESTCYKELNS UPPFYLLELSE
Olivberget
Den gamla festkalendern
På Förklaringsberget
Guds näst sista hemlighet
Lövhyddohögtiden
Tempel och förgård
De tre grundläggande aspekterna

4 DEN YTTERSTA TIDENS OMFATTNING

5 DEN TREDJE DAGEN


Bröllopet i Kana
Den samariska kvinnan
Det underbara fiskafänget
Profetia inkopplad
Spjut och hammare

6 HIEL-BYGGANDET
En spegel av den yttersta tiden
För att ni inte skall vara självkloka
Israel

7 ALTARTÄVLINGEN
Det avgörande läget
En legitim troshållning
Altartävlingens utformning
Elias altare och det judiska folkets status
Det omöjliga förslaget
Det oundvikliga dilemmat
Arabvärlden

8 ÄMNEN FÖR DEN VERTIKALA DIALOGEN
Fridsriket
Urkullen
Isebels cirklar
De korslagda händerna
Den yttersta tidens afikoman
Elias bägare förd till kung Sauls mun

BILAGOR
1. Översikt över frälsningshistorien
2. De judiska högtiderna
3. Ordförklaringar
4. Index - ord
5. Index - bibelcitat

PRESENTATION AV FÖRFATTAREN

(totalt ca. 150 sidor)


Förord


Bokens titel syftar på uppgörelsen på Karmelberget, där Elia utmanade Baals-prästerna för att hela Israels folk skulle få veta vem som var den sanne Guden. Den Gud, som svarade med eld, skulle folket tjäna.
Författaren visar att Guds ingripande mot religionssammanblandning inte bara förekommer vid ett enstaka tillfälle i förgången tid, utan inträffar upprepade gånger. Elias mantel, en symbol för hans ämbete, föll tillbaka till jorden när han upptogs till himlen. Hans ämbete återkommer i frälsningshistorien också i vår samtid och i framtiden. Vi kan förvänta oss manifestationer i Elias kraft och ande. Ett viktigt ord för vår tid är enligt författaren:
"Se, jag skall sända till er profeten Elia förrän Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag inte, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning" (Mal. 4:5-6).
I centrum för denna kommande "Karmel-uppgörelse" står den kristna församlingens identitet och uppgift gentemot det judiska folket. Den är dörren till det judiska folkets återupprättelse och framtid. Pastor Leenhouts fick denna insikt redan 1948 genom ett direkt tilltal i en uppenbarelse från Gud. Pastor Leenhouts uppmanar till en prövning av detta profetiska budskap i enlighet med Skriften (t.ex 1 Thess. 5:20,21). Han uppmanar även det judiska folket att acceptera en altartävling. I "Altartävlingen" sammanfattar han sitt profetiska budskap, som i korthet handlar om att:
- Den kristna enheten kommer att växa fram genom Guds Ande, ej genom organisationers verk.
- Den kristna enheten har ett specifikt syfte gentemot det judiska folket: "att locka dem till avund" (Rom. 11:11).
- Det judiska folket kommer att återupprättas som "Gudsfolk" i en uppfylld lövhyddohögtid och har en stor framtid som ett missionerande folk. Fridsriket kommer därigenom att uppenbaras i historisk tid.
I kapitlet om "Hiel-byggandet" berör författaren också det tyska folkets strävan efter ett återförenat Tyskland samt situationen i det då (1981) kommunistiska Östeuropa. Författaren vidhåller idag att de bibliska principer, som framhålls i denna bok, gäller fortfarande även om de politiska omständigheterna har förändrats. Det bör noteras att pastor Leenhouts inte har förutsagt att en återförening av Tyskland skulle vara omöjlig utan han har endast uttalat sig om vad detta skulle innebära mot bakgrund av Tysklands förflutna historia.
För en mera aktuell syn på ovanstående ämnen hänvisar författaren idag till den kommande serien av böcker, som benämns "Shofar-serien". I dessa kommer pastor Leenhouts att kommentera samtida händelser, samt utveckla och sammanfatta sitt profetiska budskap.

4 Den yttersta tidens omfattning

Den sista tidens händelseordning blir tydlig först när vi har sett vilken disposition Apokalypsen har i redogörelsen av "... vad som snart skall ske" (Upp. 1:1).
Här följer schemat:

Kapitel 4: Tronen.

Kapitel 5: Lammet är i centrum av tronen.

Kapitel 6: Den allmänna översikten över världshistorien.

Kapitel 7: En tröstevision i vilken församlingens trygghet garanteras.

Kapitel 8-9: Den första plågoserien, beskriven med ett bildspråk hämtat från plågorna i Egypten, utmynnar i intermezzot i Uppenbarelseboken 10.

Kapitel 10: Lövhyddohögtidens uppfyllelse inom historiens ram och avslöjandet av Guds näst sista hemlighet. Allt detta är en garanti för och ett förspel till den yttersta dagen på vilken Guds hemlighet fullbordas.

Kapitel 11-20: Dessa kapitel utgör en enda helhet och handlar alla om historiens sista varv.

Kapitel 11: På samma sätt som kapitel 6 ger den allmänna översikten över världshistorien i dess helhet, ger kapitel 11 den allmänna översikten över den sista fasen, den korta halva tiden.

Kapitel 12: Detta kapitel ger en rekapitulation, en återblick och en översikt över de grundmotiv, som dominerar kampen alla tider igenom. Den djupast bakomliggande orsaken blottläggs och satan, som återigen har släppts fri, vänder sig i vrede mot återstoden av kvinnans säd.

Kapitel 13: Hur han konkret går tillväga får vi läsa om i detta kapitel. Han uppbådar antikrist och den falske profeten.

Kapitel 14: När det nu har blivit känt hur djävulen organiserar sin sista attack, skall det också beskrivas hur Gud går till motanfall. Innan detta sker får vi dock en tröstevision, i vilken de blodköptas trygghet garanteras, precis som innan den första plågoserien i kapitel 8 och 9.

Kapitel 15-16: Den andra plågoserien, likaså den beskriven med ett bildspråk hämtat från Egypten. De sista plågorna släpps lösa.

Kapitel 17-19: Dessa kapitel behandlar de sista plågorna i detalj. Här beskrivs domen över den stora skökan, antikrist och den falske profeten och slutligen över satan.

Kapitel 20: Detta kapitel avslutar cykeln 11-20 och uppenbarar hur djävulen blev bunden under tusen år och för en kort tid måste släppas lös.

I detta schema uttrycks klart och tydligt den litterärt sett konsekventa metod, som kännetecknar Uppenbarelseboken, nämligen att alltid placera huvudtanken först och därefter utveckla detaljerna. Apokalypsen öppnar sig som en solfjäder. Världshistorien utvecklas utifrån Guds tron, där LAMMET har fått en central plats. Vidare framställs allt i Jesu segertecken. Utifrån detta glädjefyllda a priori sjungs, profeteras och berättas om vad som skall komma.
Det är en enda mäktig PÅSKLITURGI. Herren är sannerligen uppstånden. Han måste nu härska som Konung tills Han har lagt alla fiender under sina fötter. Till dessa fiender hör till och med det utvalda uppenbarelsefolket Israel, så långt och så länge som det ansluter sig till den Messias-fientliga alliansen (Apg. 4:27).
Redan i Apokalypsens början kan man iaktta en skarp antites gentemot den förhärdade judendomen, såväl i inledningsorden "... också de som har genomborrat honom ..." (Upp. 1:7), som i breven "... Satans synagoga ..." (Upp. 2:9; 3:9). Ändå är och förblir den boken från "... honom som är och som var och som kommer ..." (Upp. 1:4, 8).
Två gånger ser vi på detta sätt namnet Jahve lysa igenom i inledningsorden. Två gånger manifesteras också i ändens tid detta Namns hela majestät i det exodus, som möjliggörs genom kraften i samma namn. Här refereras till Upp. 8 och 9 samt 15 och 16. Detta Namn står framför allt för en evig trofasthet gentemot det utvalda folket.
När det sedan skall beskrivas "... vad som skall ske härefter ..." (Upp. 4:1), bildar de två plågoserierna i kapitlen 8 och 9 samt 15 och 16 Apokalypsens huvudbeståndsdel. Här handlar det om de krafter, som i realiteten utformar det historiska skeendet i ändens tid. Allt annat är, som tidigare sagts, antingen en allmän överblick av hela det historiska fältet fram till fulländningen, ett slags översiktskapitel såsom kapitel 6, eller en profetisk hänvisning till följderna av en sådan plågoserie.
Även i kapitlen 7 och 14 befinner vi oss redan helt och hållet i exodus-symboliken, ty ängeln, som stiger upp i öster, har "... den levande Gudens sigill ..." (Upp. 7:2). Det påminner om blodstecknet, som Israels barn var tvungna att stryka på sina dörrposter för att dödsängeln skulle gå förbi. De 144.000 är "... de som är friköpta från jorden" (Upp. 14:3). De är "... märkta, och de kom från alla Israels stammar" (Upp. 7:4). Härmed åsyftas KRISTI FÖRSAMLING, SOM KOMMIT TILL SIN FULLHET OCH SOM BESTÅR AV JUDAR OCH HEDNINGAR.
Det är viktigt att förstå detta också med tanke på den plats och funktion, som kapitel 7 intar gentemot de efterföljande kapitlen 8, 9, 10 och 11:1.
Det profetiska uttryckssättet kännetecknas av att man talar om de ting "som ännu inte finns" som om "de redan fanns". Detta har att göra med profetens fasta övertygelse.
Så tillkännages också i kapitel 7 med profetisk säkerhet det som senare förverkligas i kapitel 10, nämligen att Kristi församling bestående av judar och hedningar kommer till sin fullhet i och med Gudsrikets genombrott. Detta mål uppnås via EN MOTSATS TILL PESACH, ett straff medelst "Egyptens plågor" (5 Mos. 28:60 ff.; Upp. 8, 9).
Vid detta genombrott kommer Israels omvändelse att spela en huvudroll (Apg. 15:15-18). Församlingen kommer till sin fullhet (Ef. 1:10, 22-23; 4:12 ff.; Kol. 2:19). Därför ingår i sammanställningen av kapitlen 7, 8, 9 och 10 dessutom 11:1, där "templet" omnämns.
"Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud" (Ef. 2:21-22).
Kronan på verket vid varje exodus är Guds inneboende bland sitt folk: "templet" (2 Mos. 15:17; Jes. 56:7; Hes. 40 ff.; Jona 2:4-5).
Emellertid kan detta inte uppnås utanför den ram som fastställts i den urgamla FÖRBUNDSSTADGAN i 3 Mos. 26 och 5 Mos. 28. Den gudomliga uppenbarelsens Namn är JAG ÄR DEN JAG ÄR. Emedan Jesus förkastades, har Han som ISRAELS VERKLIGE KONUNG (Apg. 2:36-40) rätten att straffa sitt ohörsamma folk med en motsats till Pesach enligt "... allt som är skrivet ..." (Luk. 21:22-24) i förbundsstadgan.
Omedelbart efter den uppfordrande vädjan i Pesach- och pingstuppfyllelserna och efter det att även apostlarnas vittnesbörd definitivt avvisats, träder nu festcykeln i funktion som domscykel. Straffdomarna i Upp. 8 och 9 samt 15 och 16 förkunnas i symboliska termer hämtade från plågorna i Egypten.
I stället för de stora skördefesternas glädjerika cykel, vilken intog en sådan central plats i tempelkulten, följer en KONTRASTERANDE SPEGELBILD av dessa högtider.
Påminnelsen om de egyptiska plågorna är mycket tydlig i kapitlen 8 och 9. Det framgår när man jämför:
a) den 1:a ängeln som blåser i basun med den 7:e egyptiska plågan ( 2 Mos. 9:22-25);
b) den 2:a ängeln som blåser i basun med den 1:a plågan (2 Mos. 7:19-21);
c) den 4:e ängeln som blåser i basun med den 9:e plågan (2 Mos. 10:21-23);
d) den 5:e ängeln som blåser i basun med den 8:e plågan (2 Mos. 10:1-20).

En sådan kraftfull tillämpning av den gamla förbundsstadgan i 5 Mos. 28 ända in i ändens tid är dock tänkbar först när Herren har erbjudit "Påskalammet" och "uttåget ur Egypten genom påskalammet" och judarna därefter har förkastat det.
Påskmotivet i Upp. 9:4, som kan sammanfattas med orden "inget förbi-gående av domen utan Guds sigill", uttrycker ett förfärligt öde för inte vilken grupp människor som helst ur ett antal folkslag vilka som helst.
Nej, allt detta kan endast "förstås" mot bakgrund av förkastelsen av Gudslammet genom vilken fädernas mått uppfylldes (Matt. 23:32). Jag säger det djupt rörd och bävande inför Guds helighet och inför det judiska folkets höga och enastående STATUS i utkorelsen. Jag skrev ordet "förstå" inom citationstecken, ty för mig är detta "förstå" en fråga om en förståelse där förståndet står stilla.
Att plågorna framställs för oss i en kontrasterande spegelbild av festcykeln, alltså i kulttermer, låter sig bara "förstås" utifrån det judiska folkets höga STATUS, som det har fått av Gud. Detta ligger också helt i linje med förbundsstadgan i 5 Mos. 28.
Därför att uttåget genom Påskalammets blod är en återlösning till prästerlig tjänst (1 Pet. 2:9-10), är förkastelsen av Jesus Kristus en missgärning i den kultiska sfären. För Israels del var det först och främst fråga om en officiell synd med översteprästen i spetsen. De gjorde det med Guds uniform på sig, som det utvalda folket, med Toran i hand:
"Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son" (Joh. 19:7).
Inte vilken sten som helst har alltså förkastats, utan en dyrbar hörnsten, som den Allrahögste själv har utvalt. I egenskap av "husbyggare", alltså i sitt ämbete, har de ratat denna sten och därför blev den "ett stenblock man stöter emot, en sten man snavar över" (1 Pet. 2:6-8).
Det judiska folket har verkligen gudomliga kreditiv och uppträdde i ämbetsställning, då det uppfyllde sina fäders mått (Matt. 23:32) . Det uppträdde i ämbetsställning redan när det dödade profeterna och stenade Guds utsända. Att stena till döds var en officiell handling, en religiös dom. Det var att döma i Herrens Namn.
Detta måste vara utgångspunkten för det exegetiska arbetet, då vi nalkas Apokalypsens bruk av festtermer för att beskriva straffdomarna. Denna omvända bild av Pesach , som kungjorts genom änglar blåsande i basun "som präster", denna egendomliga bönhörelse (Upp. 8:5), denna liturgiska språkdräkt, syftar inte till att skildra straffdomarna i så skarpa ordalag som möjligt. Nej ... just härigenom erkänner Jahve deras höga officiella status, TROTS deras felsteg:
"Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse" (Rom.11:29).
När Israel deserterar från sitt höga prästerliga ämbete genom att förkasta Guds Lamm, Jesus Kristus, och straffdomarna fortsätter att avkunnas i kultens form, framgår det tydligt, att Jahve inte har förskjutit sitt folk. Hans Namn är JAG ÄR DEN JAG ÄR. De kan visserligen för ett "litet ögonblick", ett par tusen år, suspenderas från sitt höga ÄMBETE. Några stjärnor kan möjligen ha slitits av deras uniform, men deras ämbete, deras privilegium att få fungera som ett folk av präster, kvarstår.
Eftersom Israel är mänsklighetens representativa förtrupp, rycktes världshistorien ur sina fogar när det snubblade och allt rusar nu iväg mot en avgrund. Men det finns en gräns. Det finns ett "tills dess att". Jesus säger:
"Ty detta är vedergällningens tid, när allt i skriften blir uppfyllt. ... Stor nöd skall komma över landet, och vrede skall drabba detta folk. De skall falla för svärdshugg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar, tills hedningarnas tid är förbi" (Luk. 21:22-24).
Det låter mycket paradoxalt men exilen, som en omvänd bild av det ursprungliga exodus, motsatsen till festcykeln, är ändock Guds nya exodus-verk till förmån för det folk med vilket ett evigt fridsförbund har slutits (5 Mos. 30:1-10; Jes. 54:9 ff.; Hos. 2:13 ff.).
Exilen har aldrig sista ordet. "Egyptens plågor" som exodus' motsats drabbar aldrig folket med total förintelse:
"Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande" (Hab. 3:2).
Även de fem månadernas pina i Upp. 9:5 och 10 pekar på straffdomens begränsning. Detta åsyftar trösktiden, omnämnd i 3 Mos. 26:5. Redan under påsken, i den första månaden, viftar man med de första kärvarna inför Guds ansikte till tacksam åminnelse av befrielsen ur Egypten. Tröskandet kunde börja redan i den andra månaden, även om veteskörden bärgades först senare.
Påskmånaden plus de fem månaderna, då säden låg i ladorna, blir tillsammans sex månader. Därpå följer den sjunde månaden, när vinskörden bärgas. Också denna månad skall en gång komma över Israel och världen som en straffdomens månad. Då trampas Guds vredes vinpress och vredesskålarna utgjuts (Upp. 14:19).
Då handlar det också om historiens sista varv och om den sista plågoserien i vilken dragen av lövhyddohögtidens kontrasterande spegelbild tydligt känns igen. Glädjeskålarna förvandlas då till vredesskålar, men kronologiskt sett kommer detta först efter det gudomliga ingripandet i Upp. 10.
Uppenbarelseboken 7, 8, 9 och 10 utgör tillsammans en samling kapitel, vilka berättar för oss om "det första uttåget ur Egypten", det vill säga Gudsrikets genombrott. När denna för-uppfyllelse går mot sitt slut och det stora avfallet griper omkring sig, kommer "det sista uttåget ur Egypten", Guds sista exodus-fältslag, då mörkrets rike definitivt går under.
Historiens kronologiska ordning och uppbyggnad får inte negligeras i det exegetiska arbetet. När det kommer en klimax i cykel I i kapitlen 8 och 9, påminns vi helt sakligt om att denna klimax verkligen också skall inträffa vid en mycket konkret tidpunkt i framtiden:
"Och de fyra änglar som hade hållits redo för den timmen och den dagen och den månaden och det året släpptes loss för att döda en tredjedel av människorna" (Upp. 9:15).
Detta bibelcitat placerar oss någonstans i historien och när de sju åskorna låter höra sina röster, har vi kommit ett stycke längre i historien. Så snart vi har nått fram till Upp. 17:12, där de tio kungarna tillsammans med odjuret får makt under en timme, har vi kommit ännu mycket längre.
Födslovärkarna kommer och går successivt och historiens gång och ordningsföljd går inte att förneka. Genom att eliminera det kronologiska förloppet, gör man Apokalypsen oläsbar. Tidsrymderna står i en meningsfull relation till varandra. De är som stora block, staplade på varandra.
Det finns ett för-exodus, som följs av en för-sabbat, och ett slutgiltigt exodus följt av den eviga sabbaten. Även uttryck som "de sju sista plågorna" med vilka "Guds vredesdom är fullbordad", talar om dessa plågors egna speciella och avslutande karaktär och om att de är avsedda för en bestämd tidsperiod och en bestämd situation. Samma sak gäller för de sju åskorna, som lät höra sina röster, och likaså för de sex basunerna.
Denna tankegång bekräftas ytterligare genom enheten i kapitelserien 11-20. Det skulle ha varit svårt att tala om serie I - exodus och serie II - slutgiltigt exodus som en kurva för ändens tid, om inte också kapitlen 11-20 bildade en strikt enhet.
När dessa kapitel flödar fram ur siarens penna, riktas hans blickar just på samma blickfält, nämligen på den korta halva tiden. Närapå varje kapitel talar om den korta halva tiden med uttryck som: 42 månader, 1260 dagar, en liten tid, en halv tid.
SAMMANFATTNING: Uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 10 delar in den yttersta tiden i tre faser och på det viset blir den yttersta tidens omfattning synlig för oss. Först finner vi en nedåtgående linje. Israels festcykel tillämpas på ett kontrasterande sätt i form av straffdomar till och med trösktidens fem månader.
Innan denna tillämpning görs också på lövhyddohögtiden i form av straffdomsskålar, sker ett avbrott genom att Guds näst sista hemlighet uppfylls: Uppenbarelseboken 10. Uppenbarelseboken 10 innehåller den positiva, nåderika uppfyllelsen av lövhyddohögtiden: här finner vi den uppåtgående linjen.
Denna uppfyllelse utformas av två krafter: frambrytandet av hedningarnas fullhet och den därmed sammanlänkade Jakobs hus' fullhet (Rom. 11:25).
I det andra kapitlet ställde vi frågan: Hur blir det med lövhyddohögtidens uppfyllelse? Gud var ju så punktlig vad beträffar Pesachs och pingstens uppfyllelse. Vi kan nu utifrån den här givna "uppenbarelse-exegesen" förstå att Gud ändå konsekvent fortsatte sitt verk i enlighet med högtidskalenderns program. Det finns inget vakuum. Att lämna några luckor kommer inte i fråga för Gud.
Omedelbart efter det att det judiska folket förkastat den redan givna dubbla uppfyllelsen av påsken och pingsten, fortsätter nu Gud att först tillämpa festcykeln som en straffdomscykel. Därefter går Han i en rak linje vidare mot lövhyddohögtidens gräns.
Tillsammans med Israel når hela mänskligheten gränsen mellan "den sjätte och sjunde månaden". Den är, för att använda Apokalypsens symbolspråk, en glödhet gräns, lika het som benen på intermezzo-ängeln i Uppenbarelseboken 10:
"... och hans ben var som pelare av eld ..." (Upp. 10:1).
När detta blir aktuellt, kommer det att vara fråga om en radikal gräns, om avslutningen på en historisk fas. Det kommer också att innebära en fullbordan av hedningarnas tider, en slutlig sammanräkning av folkens orättfärdigheter, en gränssituation "att vara eller icke vara".
Den stora Försoningsdagen hotar att bli den stora domedagen för Israel, men i lika hög grad för hela världen. Atomdöden för allt och alla närmar sig hotfull och skrämmande. Det svåra läget får en absolut karaktär ...
Är det Guds knutna näve över det gamla landet och över hela vår planet? Ja - Gamla Testamentets sista ord ställer hela mänskligheten inför ETT GUDOMLIGT ULTIMATUM.
"Se, jag skall sända till er profeten Elia, förrän Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag inte, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning" (Mal. 4:5-6).

5 Den tredje dagen


"Om Jag tiger i två dagar, tror du då, o, människa, att en uppfyllelsens dag aldrig skall lysa över mina friköpta?"

Då Herren talade dessa ord till mig 1948, genomgick alla mina föreställningar om framtiden en grundlig förändring. Min andliga horisont vidgades till nya områden.
Faktum är, att jag inte hade förväntat mig några fler Guds gärningar, att fler löften skulle infrias inom den historiska tidsramen. Jag förväntade mig enbart en rakt nedåtgående linje, enbart ett avklippande av tråden vid Kristi återkomst.
Men en vändning i historien genom ett välsignelserikt ingripande av Gud? ... Nej! Allt låg fullständigt utanför mitt blickfält.
Att dessa två dagar syftade på de snart gångna två tusen åren efter Kristus, blev snart klart för mig. Det kommer alltså ett tredje uppståndelsens millennium, en uppfyllelse av lövhyddohögtiden.
Denna profetia talade om två dagars tigande - det vill säga inga Guds gärningar varigenom löften infrias - och en uppfyllelsens tredje dag. Härigenom riktades min uppmärksamhet, på ett helt nytt sätt, på budskapet i Nya Testamentet:
"Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna ..." (1 Kor. 15:3-4).
Genom Faderns försorg har uppståndelse-undret inordnats under den lagbundenhet som finns i Guds verk och hela uppenbarelsehistorien igenom.
Redan i Första Mosebok finner vi denna lagbundenhet angående den tredje dagen. Författaren ger oss en bild av en fågel, som ruvar på vattnen, på kaos, såsom på ett stort världsägg.
På den tredje dagen sker "integrationen" av vattnet till hav och "integrationen" av det torra med växternas och trädens rika mångfald. På den tredje dagen uppstår livet ur kaos, som liknar döden.
Om vi bläddrar lite längre fram i den gamla boken, ser vi Abraham i stor spänning på väg mot berget Moria, det berg som Gud skall visa honom. När han sedan på tredje dagen lyfter kniven över sin sons bröst för att hugga till, försvinner den: "... gör ingenting med honom" (1 Mos. 22:1-19; 3 Mos. 17:11). Ställföreträdaren är där och livet uppenbaras för honom och hans avkomma.
Gud försåg sig själv med ett lamm till brännoffer.
I 1 Mos. 31 finner vi ett avgörande ögonblick i Jakobs liv, då han frigör sig från Laban och därmed på Guds befallning börjar att upphäva sin landsflykt. Laban underrättas om detta "på den tredje dagen".
Många sekler senare har hans avkomma förökats till ett folk och befriats ur den egyptiska döden genom Guds starka hand. Då får folket på den tredje dagen ta emot en Gudsuppenbarelse, i vilken den Evige för första gången i historien uppenbarar sig som Israels Gud i ett heligt förbund.
På den tredje dagen inföll - detta sagt med all vördnad - bröllopsdagen. Gud accepterade Israel som sin brud.
Det finns teologer, som, enligt min mening, med rätta ser ett samband mellan bröllopet i Kana och upprättandet av förbundet vid berget Sinai. Båda dessa händelser ägde rum på den tredje dagen (2 Mos. 19:11; Joh. 2:1).
Det första tecknet på Messiaskonungens härlighet mitt ibland sitt folk består däri, att förbundsfesten, som "kört fast", återigen kan fortsätta. Stagnationen i bröllopet mellan Gud och Hans församling upphävs genom ett under, vars formel allenast Messias känner till.
I Josuabokens första kapitel läser vi, hur Israel drog in i Kanaan exakt på den tredje dagen. Vi kan i detta se ett förspel till Kristi uppståndelse. Såsom den förstfödde från de döda går Han in i oförgänglighetens Kanaan - exakt på den tredje dagen - i enlighet med skrifterna.
Det kan inte heller vara en slump, att David precis på den tredje dagen underrättades om Sauls död (2 Sam. 1:2) och det davidiska kungadömet därmed började på den tredje dagen. Gud bekräftade smörjelsen genom profeten Samuel. Uppfyllelsen kom på den tredje dagen.
När vi öppnar Esters bok (Ester 5:1), slår det oss, hur Israel just på den tredje dagen reser sig ur dödsfaran och segrar och Haman faller. Hela folket hade hamnat i en gränssituation av yttersta nöd och var i princip dödsdömt.
Vidare förtjänar profeten Jona att omnämnas. Hans levnadshistoria är en profetisk återspegling, en profetisk liknelse om Jesu egen död och uppståndelse:
"Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter" (Matt. 12:40).
Det som hände Jona kommer också att karaktärisera det judiska folkets väg. Det kommer att uppstå på den tredje Gudsdagen.
Dessutom kan vi nämna, att det andra templet invigdes på den tredje dagen i månaden Adar (Esra 6:15).
Mest slående är Hoseas profetia:
"Ty han har sårat oss, han skall också hela oss. Han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss friska, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför honom" (Hos. 6:1-3).
Vi ser alltså, att "den tredje dagen" intar ett slags nyckelställning i Gamla Testamentet. Systematiskt sker en vändning tillbaka till livet ur ett läge av hotande död. På samma vis fortsätter det i Nya Testamentet.

Bröllopet i Kana

Vi har redan nämnt bröllopet i Kana, där Jesu ingripande på den tredje dagen gjorde att bröllopsfesten kunde fortsätta.
De sex stenkärlen fick fyllas med vatten ända till brädden. Därefter följer den enkla befallningen:
"Ös upp och bär det till bröllopsvärden ..." (Joh. 2:8).
Vattnet hade förvandlats till vin och dessutom till ett vin av mycket bättre kvalitet. Det bättre vinet kommer senare!
Inför denne Messias' ansikte vågar jag, bildligt talat, placera de sex kärlen med smutsigt vatten betecknande sextusen års världshistoria. Jag har också en djup förvissning om att Han på den tredje Gudsdagen kommer att ha formeln för att omvandla alla föroreningar till ett vin, som tillhör "vederkvickelsens tider".
Det bättre vinet kommer senare! Detta vin tillhör den uppfyllda lövhyddohögtiden. Detta var Jesu första tecken, som uppenbarar Hans härlighet, Hans messianska "kabod", Hans "tyngd", det vill säga Hans överlägsenhet. Detta är inte första gången som begynnelsen är betecknande, signifikativ och karaktäristisk för en domares eller profets hela liv och livsgärning. Och här handlar det om MESSIAS.

Den samariska kvinnan

"... och han stannade där i två dagar" (Joh. 4:40).
Under dessa två dagar hände någonting, som var långt mer än enbart ett själavårdssamtal med en samarisk kvinna. I denna berättelse döljer sig säkerligen en mycket djupare dimension. Framförallt avslutningen tyder på detta och utifrån den bör man också närma sig samtalets början och hela berättelsens kontext.
"Under tiden sade lärjungarna till honom: 'Rabbi, kom och ät.' Han svarade: 'Jag har mat att äta som ni inte känner till... Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans' " (Joh. 4:31 ff.).
Jesus genomlever något som liknar ett profetiskt FATA MORGANA, en profetisk hägring av sin ärorika framtid, så att Han bortom detta enda "strå", den samariska kvinnan, ser Gudsrikets hela skörd glänsa. I sin ande uppehåller han sig vid perspektivet i Amos 9: såningsmannen följer skördemannen tätt i hälarna, löftet närmar sig sin uppfyllelse, och uppfyllelsen gör löftet till en verklighet.
Han stannade där i två dagar. Detta är ytterst märkligt därför att Han efter dessa två dagar återigen är tillbaka på judiskt område. Och efter att först ha helat ämbetsmannens son, gör Han en man i Betesda frisk, som varit sjuk i 38 år. Det är exakt Israels straffdomstid i öknen (5 Mos. 2:14).
När hedningarnas fullhet kommer efter två Gudsdagar, skall också Israel upprättas.
Vi bör ta med i beräkningen, att Johannesevangeliet skrevs efter Apokalypsen.
Johannes kände till och bevarade den näst sista hemligheten i Uppenbarelseboken 10. Han visste, att Jesu fötter beskrev den väg, som Han senare skulle gå efter sitt förhärligande genom Anden. Hans väg skulle gå via hednavärlden och den där förverkligade fullheten tillbaka till Israel. Även apostlarna fick lära sig att räkna med detta perspektiv, vilket redan omnämns i Amos (Apg. 15:14 ff.).
Aposteln Paulus talar i detta sammanhang om "Guds vägar" (Rom. 11:33). Här i Joh. 4 handlar det också om Guds vägar.
Av Joh. 2 och 3 framgår hur alla dörrar har slagits igen i själva Israel. Hans egna tog inte emot honom. Då måste Han gå genom Samarien. Här handlar det nu inte om en geografisk nödvändighet, som om Han endast på det sättet kunde komma till Galileen. Judarna kringgick nämligen Samarien. Detta hedniska område var så till den grad besmittat, att om bara skuggan av ett samariskt träd föll på någon jude, krävdes ett reningsbad.
Detta "måste" är likvärdigt med det "måste" som vi påträffar i Jesu förutsägelser om sitt lidande (Matt. 16:21). Det är fråga om ett "måste" med anledning av ett officiellt program, som Han i sin FADERS tjänst hade att utföra.
När motståndet i Judeen uppstod och konturerna av Hans lidande och död redan hade blivit synliga, förelade Fadern honom ett annat "måste". Hans väg måste nämligen gå genom Samarien, vilket är en symbol för hednavärlden, som skulle ta emot Honom.
Jesus kan inte äta. Han skådar slutmålet för sitt verk på jorden. Det är Hans mat att FULLborda Faderns vilja. Inför Hans ögon glänser redan hela skörden.
Med tanke på den mycket laddade avslutningen och det storslagna resultatet av mötet med den samariska kvinnan, kan vi i denna berättelse lyssna in ett budskap om Guds vägar genom hednavärlden under två Gudsdagar, dagar som avsatts för hedningarnas tids fullbordan (Luk. 21:24). Så kan vi uppfatta berättelsen utan rädsla för att göra oss skyldiga till otillåten allegorisk tolkning.
Det som vi möter i Samarien enligt Joh. 4 - läs "i hednavärlden" - är:
a) Vördnad för traditionen (Joh. 4:12, 20);
b) Det ekumeniska problemet: på vilket berg skall människor tillbedja Gud? (Joh. 4:21)
c) Jesu svar: "frälsningen kommer från judarna";
d) Begäran om det levande vattnet, som enligt Joh. 7:37-39 syftar på Anden;
e) Hennes äktenskapsförhållande avslöjas, vilket är förutsättningen för att ta emot detta "vatten".
Det är ett mycket aktuellt budskap: "... den du nu har är inte din man" (Joh. 4:18). Efter sextusen år har hela hednavärlden i "religiöst" hänseende en hel del lösa förbindelser bakom sig och en hel del "sambo"-förhållanden och den har i själva verket inte MANNEN - BRUDGUMMEN.
Jesus kommer att bli DEN SJUNDE, DEN HIMMELSKE BRUDGUMMEN. Han ska tala och uppenbara sig och låta identifiera sig på den uppfyllda lövhyddohögtiden. Han kommer att skänka de vilsekomna folken det levande vattnet men mötet kommer att äga rum omkring klockan 12.00, mitt på dagen, vid en mycket het tidpunkt.
Att denna kvinna var tvungen att komma just den timmen och inte fick hämta vatten under de svala morgontimmarna, berodde på ett slags förvisning på grund av hennes livsföring. Det finns mycket av förvisning i hednavärlden, även i det som kallas "den kristna eller kyrkliga världen". På det politiska området förvisar hela folk varandra och i många länder förekommer tortyr. Det finns mycken törst, mycket har urartat, och det pågår många mödosamma vandringar till brunnen för att hämta det allra nödvändigaste för att överleva.
Kärnan i allt detta är: "... den du nu har är inte din man".
Så snart Messias uttalat de ord, i vilka Han uppenbarade sig själv, viker främlingsskapet ifrån denna kvinna, hennes törst släcks och hon blir som vittne en källa, vars flöde ger evigt liv (Joh. 4:14).

Det underbara fiskafänget

Den tredje gången som Jesus uppenbarade sig efter sin uppståndelse vill lära oss, att den tredje Gudsdagen och dess fullhet förverkligas genom Guds aktiva ingripande i det att Han förskingrar och återsamlar. Den Evige, Israels Helige, står på världshistoriens strand. Gud ingriper aktivt och även här skulle vi kunna tala om en upprepning av samma tema, som i en fuga: förskingring och återförening.
Det börjar redan med Adams fall i paradiset. Som motsats till förskingringen, som följer på förvisningen ut ur paradiset, ställer Gud paradislöftet och samlar de sina i ett heligt släktled.
Profeter som Hanok uppstår.
Det stannar inte vid förskingringen i Babel; från jordens utkanter kallar Gud Abraham och i honom skall alla jordens släkter välsignas. Hans avkomlingar genomlever en svår exil i Egypten men genom att Mose kallas, besöks de av Gud och förs samman i Löfteslandet.
Han förskingrar furste och folk till Babel men återför dem också.
Han låter Jerusalem förstöras och förskingrar det utvalda folket bland alla folk. Men han kommer också att återföra det till det gamla området i en enhet, som Han avsåg och enligt en bestämmelse, som Han i sitt rådslut har fastställt.
När sedan det, som kallar sig kyrka, i själva verket har antagit "babylonisk" karaktär, slår Han dem med en språkförbistring, som inte någon mänsklig organisation kan upphäva. Men i uppgiften gentemot det judiska folket, vilken Han skall klargöra, kommer den kristna församlingen att bli enad. Församlingen och folket kommer att bli en hjord under en Herde. Allt detta för att världen skall tro att Jesus är sänd av Gud.
Detta blir DEN TREDJE DAGENS underbara fiskafänge. Det framställs för oss i en rörlig miniatyrbild: genom en osynlig hand skingras fiskarna och därefter, när nätet på Hans befallning har kastats ut på den andra sidan, sammanförs de återigen på ett omärkligt sätt till ett enda stort stim för att så dras till Jesus på stranden.
Vem kan berätta en liknelse på detta vis?
"Det är Herren!" (Joh. 21:7)
Han visar denna mikrofilm om sin framtid. Han undervisar därmed sina lärjungar och oss om uppdraget att missionera världen för att vi i Hans uppståndelsekraft skall få del i det underbara fiskafänget.
Det största villkoret är emellertid: kasta ut nätet på den andra sidan. Denna sida har det stora TEMAT: förskingring och återförening. Åt detta temas innehåll orienterar sig aposteln Paulus i Romarbrevet 9-11. Det kommer inte att bli något underbart fiskafänge utanför Guds plan med det judiska folket. Denna plan innehåller förskingring och återförening till deras bestämda fullhet och mål: ett rike av präster.
Med största aktning för alla oräkneliga, trofasta missionärer och evangelister, har, jämfört med vad som skall komma, ingenting fångats under tidernas natt. Ingenting av tidigare fångster är av sådan karaktär att det har inneburit ett genombrott för Gudsriket. Det har fiskats mycket, många gånger för egen näring eller den egna institutionen. Många nät har inte dragits åt Herrens håll eller till den förestående messianska måltiden på stranden (Jes. 25).
Nätet måste kastas ut på den andra sidan - också nu!

Profetia inkopplad

Det andra inslaget i denna symbolrika händelse är användandet av profetia. Varför är det inte Petrus eller Tomas, Natanael eller någon av de andra, som drar slutsatsen: "Det är Herren!" Varför just Johannes? Var det kanske genom sin intellektuella förmåga, som han snabbast förstod situationen? I och för sig är det inte omöjligt.
Den ena människan associerar och drar slutsatser snabbare än den andra. Möjligtvis mindes han undret i Lukas 5 eller så fattade han blixtsnabbt den information som ögonblicket gav ..., en uppmaning till en ur fisketeknisk synpunkt främmande metod: nätet överbord på andra sidan ... ingen fångst under hela natten ... därefter i ett slag hela nätet fullt!
Men här räcker det inte med en psykologisk förklaring.
Här sker det under, som åtföljer det speciella profetiska ämbetet. Johannes är lärjungen som "... låg till bords invid Jesu bröst" (Joh. 13:21-25).
Uttrycket har lånats från sedvänjan att ge den äldste sonen eller en gäst hedersplatsen vid bordet så att denne hade sitt huvud närmast värden. Inte undra på att de förtroligaste tankar utbyttes på den platsen. Det är platsen för uppenbarelse.
I ljuset av detta bildspråk måste också Joh. 1:18 förstås:
"Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är."
Jesus i Guds, Faderns sköte; Johannes invid Jesu bröst! Vid tillkännagivandet av det förräderi, som skulle komma, respekterar alla, även Petrus, Johannes' position. Petrus springer inte förbi Johannes för att kasta sig till Jesu bröst. Ändå tog han ledningen, på sätt och vis. Han ger Johannes en vink om att denne skall fråga Jesus.
Här ber herden så att säga profeten om hjälp för att få en uppenbarelse om hemligheten med förräderiet. Uppenbarelsen kom och det gjorde den på ett mycket märkligt språk: Herren använder sig av påskens bröd.
Vi ser också de två apostlarna i varandras sällskap vid Kristi kropps uppståndelse.
"Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde" (Joh. 20:8).
Johannes tror. Petrus är förundrad (Luk. 24:12).
Den som tror är närmare Jesu hjärta än den som förundrar sig. Även vid det underbara fiskafänget drar Johannes först av alla den profetiska slutsatsen i tro: "Det är Herren!" Han ropade inte detta rakt ut, utan han säger det till Petrus. Petrus är adressaten för hans profetia! Därefter går Petrus till aktion: han tar på sig ytterplagget, hoppar i sjön - anger därmed riktningen för de andra så att de kan följa efter med båten - och drar slutligen nätet till stranden.
När Simon Petrus "hörde att det var Herren" (Joh. 21:7), förlitade han sig på Johannes' ord och ämbete. Han väntade inte med att hoppa i sjön tills han med egna ögon hade sett eller med eget förstånd hade fattat, att det var Herren. På Johannes' ord övergick han till handling. Då världsmissionens framgångsrika avslutning här åsyftas, ser vi hur de båda ämbetena samarbetar för att fullända Kristi mystika kropp: församlingen.
Till slut: bildligt talat har aposteln Johannes blivit kvar vid Jesu bröst genom den Helige Ande. Apokalypsen gavs inte åt Petrus och efter dennes död inte heller åt någon Petri efterträdare, utan åt Johannes.
Kommer avslöjandet av Guds näst sista hemlighet, Uppenbarelseboken 10, att anförtros den som gör anspråk på att, på ett unikt sätt, inneha Petri ämbete i kraft av en apostolisk succession? Även i detta avseende är berättelsen om hur Jesus uppenbarar sig för tredje gången ett vägmärke, som den Helige Ande placerat på Guds vägar. Dessa är de vägar, som leder hän mot uppfyllelsen av DEN TREDJE GUDSDAGEN.