Haag, mars 1996


"En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräfta för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda." (Apg. 17:30-31)

Kära syskon,

Kristus är uppstånden! Många kristna i världen brukar hälsa varandra på påskaftonens morgon med att Kristus är uppstånden. I detta påskbrev vill jag inte avvika från detta utan högt utropa: Ja, Han är verkligen uppstånden!

"Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom." (Matt. 28:9)

Det finns möten och möten. Det ena mötet är inte det andra likt. Somliga möten är inget annat än att man ser varandra i förbigående, till exempel när man stiger av en buss eller spårvagn, medan den andra just stiger på och bara hinner att säga "hej". Egentligen kan man inte kalla detta för ett möte. När man kommer hem säger man på sin höjd: Jag råkade att se den och den.
Men när det i Matteus 28:9 står att Jesus mötte kvinnorna då döljer sig bakom dessa ord en fullhet av kommunikation och av livsgemenskap med evighetens värld, alltså ofördärvlighetens rike. För efter att Jesus har uppstått från de döda och egentligen redan är i härlighetens värld, möter Han ännu människor som lever sitt jordiska liv.
Det är ett möte i ordets rätta betydelse. Inte ett flyktigt "hej", inga tomma ord, tvärtom i detta möte överför Han egentligen den "eviga" kraften på de nedslagna lärjungarna och de uppfylls med fruktan och stor glädje. Kvinnorna grep om Hans fötter och tillbad Honom.

Ett exempel på möten med samma sorts intensitet finner vi bland annat i Josef-berättelsen i Gamla Testamentet. När Josef möter sina bröder och vill avslöja för dem vem han är, brister han ut i högljudd gråt, så att egyptierna och faraos hus kunde höra det. Under tårar säger han: "Jag är Josef." Det var ett möte med en intensitet, som knappast går att beskriva. Ett möte, som Gud gett en laddad stämning. Bröderna upptäckte att Josefs drömmar inte hade varit från honom själv utan de var i Guds närvaro.
Det är ett förebud av det möte, som dun uppståndne snart kommer att äga rum mellan den Uppståndne och sitt folk, när Han skall säga: "Jag är". Då skall det judiska folket sörja, som man gör efter över den ende sonen, som profeten Sakarja i en rörande bildspråk har förutsagt:

"Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de ser upp till mig, och ser vem de har genomborrat. Och de skall hålla dödsklagan efter honom, som man håller dödsklagan efter ende sonen, och skall bittert sörja honom, som man sörjer sin förstfödde." (Sak. 12:10)

Det kommer att bli ett obeskrivligt möte mellan Herren Gud och Hans folk!

Ett annat exempel från Josef-berättelsen är mötet mellan Josef och hans far. Det är naturligtvis bara en skuggbild av mötet mellan Jesus och kvinnorna efter Hans uppståndelse, men Josef är ändå tydligt en prototyp av Messias.
Josefs far trodde att han var död. Jakob förväntade sig att Josef, som sjunde son, verkligen skulle vara ett förtecken på återställelse, på samma sätt som Hanok, som var den sjunde räknat från Adam. Men för honom blev för många år framåt, det enda verkliga, den sönderrivna och blodiga livklädnaden. När Josef senare omfamnar honom är det för Jakob som om han har uppstått från de döda och han förstår också att alla hans drömmar varit riktiga. I mötet med Josef hade han samtidigt ett möte med Gud.
Och när vi en gång på uppståndelsens stora dag skall få se Jesus ansikte mot ansikte, skall detta vara ett möte för vilket nästan evigheten är för kort för att smälta det. För då är det fråga om en total livsöverföring från härlighetens Gud till vår existens, som då blivit odödlig. Då står vi också inför Gud, som Paulus antyder det i nämnda verserna från Apostlagärningarna 17.

För att återvända till kvinnornas reaktion i påskevangeliet, läser vi: "...de grep om hans fötter och hyllade honom."
För att kunna förstå denna spontana handling, som gjordes utifrån en överväldigande känsla av gudomlig glädje, bör vi veta något om Gamla Testamentets bildspråk angående fötter.
När Jakob på sin dödsbädd drog upp sina fötter i sängen och lägger dem tillrätta, då är det en bild på att hans liv på jorden har kommit till slutet. När den store Präst-Konungens, Messias', härlighet beskrivs i Psalm 110 står där att: "Herren sade till min herre:'Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall'"
Samma bild används i 1 Korinthierbrevet 15:25-27a där Paulus beskriver betydelsen av Kristi uppståndelse:

"...ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter."

Tidigare har vi talat om att i det gamla österlandet satte kungarna sina fötter på dem, som de hade besegrat. Dessa fiender avbildades på en fotpall, som stod framför kungatronen. Och när kungen satt på sin tron, vilade hans fötter på fotpallen och hade liksom fienderna under sina fötter. Därifrån har bildspråket lånats.

Kvinnorna, som de över förlusten av en älskad vän, gick till Jesu grav, erfor något som påminde om Jakob, som sörjde över att alla förväntningar beträffande den sjunde sonen hade slagit fel. Var finns nu det gudomliga löftet som givits åt Abraham? Var är kallelsen, vår utkorelse?
Kvinnorna visste dock att Jesus skulle uppstå på tredje dagen. Det hade Han ju själv sagt. Men tydligen hade de inte riktigt förstått det.
På samma sätt hade också lärjungarnas förväntningar krossats. Alla hade tagit anstöt på grund av Honom. De hade flytt åt alla håll. Och här kommer nu Jesus. Här ser kvinnorna uppfyllelsen av hans gående över vattnet och av hans makt att kasta ut onda andar. Allt hat och elakhet, som den sammangaddade folkhopen visat, alla lögner och allt hån, som bröt fram vid Golgatas kors, har Han under sina fötter för Han har uppstått från de döda.

Samma sak ser vi i Josua-berättelsen när Gud befaller Josua att dra genom floden Jordan. Jordan-floden var det enda som ännu skilde dem från löftet om intåg i Kanaan och uppfyllelsen av detta löfte. För att komma över detta hinder ger Gud ett tydligt uppdrag. Prästerna fick, medan de bar på förbundsarken, gå i spetsen för folket och först sätta sina fötter på vattnet. Då sker undret: vattnet delar sig. Och över det torra kan folket gå igenom floden. Mitt i floden fick prästerna stå alldeles stilla och från det stället där deras fötter hade stått, fick sedan tolv män, var och en, ta en sten ur floden Jordan och bära den till andra sidan. Just på det stället där de demoniska makterna hade besegrats, på skiljelinjen mellan löfte och uppfyllelse, i förbundets försoning!

Kvinnorna här grep om Jesu fötter. Det är också fråga om fötter som inte vacklar. I Uppenbarelseboken 1:15 står: "Hans fötter liknade gyllene brons." De var fasta i sin gång, orörliga i försoningens tjänst så att, bildligt talat, de demoniska vattnen måste vika och de tiotusenden kan dra in i "Kanaan". Detta är de fötter, som har besegrat helvetet. Fötter, som kan placeras på alla Guds fiendernas nackar.
Medan kvinnorna grep om dessa fötter hyllar de konungarnas Konung. De förstår: Här uppenbarar Gud att det eviga livet finns i försoningen med Honom och att Han härskar övar allt. Det är mer än deras tankar kan fatta, och de griper spontant efter verkligheten i denna händelse. Han måste härska som Konung tills Han har lagt alla fiender under sina fötter.

Alla mänskliga försök, alla gräl och all träta på det kyrkliga och politiska området, leder ingenstans. Vi känner inte igen glädjebudbärarens fötter, som förkunnar frid.
Tvärtom!
Även i det som sker i våra dagar kan vi erfara att Jesus 'fötter behärskar hela världshistorien! Men var är hyllningarna och tillbedjan av Honom, judarnas store Konung? Var hyllar man Honom såsom kvinnorna gjorde?
De förstod: Denne Konung, som dessutom är Lammet, är värdig att mottaga lov, pris och tack.
Det blir aldrig riktig påskglädje i din själ om ni inte i den Helige Ande griper om Jesu fötter och säger: Herre, det är dina fötter, som härskar över min synd, som behärskar förlåtelsens makt. Det är dina fötter, som härskar över de demoniska makterna och som har besegrat döden och sjukdomarna.
Grip tag om dessa fötter! För Herren är sannerligen uppstånden!
Omedelbart efter denna händelse får kvinnorna uppdraget:

"Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig."

Också detta hade Jesus redan förut kungjort i Matteus 26:31:

"Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått, skall jag gå före er till Galileen."

Detta är folkens Galileen. Det skall bli ett uttåg genom Lammets blod till riket av präster, som skall vara för alla folk. Därför ger Han, när Han uppenbarar sig för sina lärjungar på berget och de ligger på knä och tillbeder Honom, direkt uppdraget:

"Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt. 28:18-20)

Med andra ord: Hela världspolitiken och allt som ännu måste hända fram till tidens fullbordan är under Mina fötter. Slutsats: Gå därför ut!
Jesus är Gamla Testamentets uppfyllelse. Linjerna löper rakt från den öppna graven till berget i Galileen. När den allsmäktige genom ett evigt förbunds blod återkalla Jesus från de döda, har Gud inte tappat kontrollen. När Gud skänker Gamla Testamentets uppfyllelse, sker detta lika noggrant som när Han kom ner till världen längs de trappsteg, som ett fördärvad människosläkte utgjorde, med syndiga kvinnor som Rahab, Tamar, Batseba inkluderade - sex gånger sju släkter.
Och nu, nu är Konungen här. Kvinnorna griper om hans fötter och tillbeder Honom, Dessa "eviga" och oförstörbara fötter, som härskar över alltsammans. Och ändå direkt också uppdraget: Gå och säg till mina bröder, att Jag med mina fötter går före dem till hedningarnas Galileen, platsen dit jag har kallat dem. Därifrån skall de också gå ut till alla folk för att proklamera evangeliet, nyheten om att satan är besegrad. Att denna världens härskare inte har lyckats med att upprätta sitt herradöme på jorden, utan att hans rike är tillintetgjort. Må Mina bröder i Guds auktoritet ge denna goda nyhet vidare, att synden har försonats. Predika detta glada budskap för allt skapat.

Det är inte möjligt för satan att besegra korset och att omintetgöra uppståndelsen. Jesus har på Golgata fullbordat allt för tid och evighet! Herren är sannerligen uppstånden!
Också oss vill han möta, på samma sätt som Han har mött kvinnorna efter sin uppståndelse och i det mötet vill Han även på oss överföra det odödliga livet. Han har ju sagt: "Jag lever och ni skall leva." Genom denna överföring av liv får också vi möjlighet att lägga allt det som tynger och trycker ner oss under våra fötter.
Mycket starkt uttrycker Paulus detta i Romarbrevet 16:20:

"Fridens Gud skall snart låta satan krossas under era fötter."

Jesus är Livets furste.
Också uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 10 har Han under sina fötter. Vi skall inte tycka att allt är hopplöst. Även när det gäller uppfyllelsen av det ta skede i världshistorien måste vi visa mod att i den helige Ande gripa om hans fötter och tro att Han skall göra det: hedningarnas fullhet och Israels omvändelse. Hebréerbrevet nämner:

"Det är inte änglar han har satt över den kommande värld som vi talar om. Om detta finns ett klart vittnesbörd: Vad är en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom? En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men med härlighet och ära krönte du honom, allt lade du under hans fötter. När han lade allt under honom, gjorde han inget undantag: allt skulle läggas under honom." (Hebr. 2:5-8)

Detta gäller även Hans Rikes genombrott, hedningarnas fullhet, församlingens enhet och hans folk Israels omvändelse.
När det gäller uppfyllelsen av Guds löften går hans fötter en bestämd väg.
Han fullbordar sin Plan utan att tveka.
Stor och majestätisk är Jesus Kristus.

Herren är sannerligen uppstånden!

Med hjärtliga hälsningar och i Honom förenad,

A.A.Leenhouts.