Det stora fiskafänget



Kära syskon!

Jag lyssnar gärna på församlingsmedlemmarnas vittnesbörd. På ett av mötena i Holland hade vi besök av en person, som hade en framträdande position i samhället. Han bad om ett sammanträffande med mig. "Jag måste", sade han, "berätta för dig om en upplevelse, som jag hade för 20 år sedan. Jag var inte alls bekant med det profetiska ordett men plötsligt sade Herren till mig, att jag varje kväll, innan jag gick till sängs, skulle läsa Joh. 21."
Sedan fick han tårar i ögonen. Jag såg, hur rörd han var. I början förstod jag ingenting av detta. Jag tyckte att det lät konstigt. Han tillade: "Jag har gjort det nu under 20 år. Varje gång jag läser det, förstår jag något mer. Det öppnar upp sig, liksom. Men när du nu talar om församlingens fullhet, Gudsrikets genombrott, om församlingens enhet och fullhet, om Israels frälsning och judarnas fullhet, ja, om Herrens underbara framtid, kan jag inte längre hålla tyst om denna hemlighet, som jag bär på." Han grät och han grät och sade: "Varenda kväll läser jag det omigen".
Jag svarade: "Tack för att du berättade detta för mig".

Därefter har också jag börjat läsa Joh. 21. Visserligen inte varje kväll, men jag har läst det under bön. Jag kan vittna om, att det också för mig alltmer öppnar upp sig. Kanske fick denne man berätta detta för mig för att också jag skulle sätta igång. Han kanske skulle påminna mig: "Pastorn, du kanske tror, att du vet allt, men du vet ännu ingenting. Det är mycket djupare än så".
Låt oss nu tillsammans läsa Joh. 21:1-14:

"Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: 'Jag ger mig ut och fiskar.' De sade: 'Vi följer med dig.' De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: 'Mina barn, har ni ingen fisk?' De svarade nej, och han sade: 'Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.' De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: 'Det är Herren!' När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: 'Hämta några av fiskarna som ni just fick.' Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.
Jesus sade till lärjungarna: 'Kom och ät.' Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.'"

Här handlar det om uppenbarelsehistoriens stora ämne: förskingring och återsamling.
Adam och Eva förvisades från paradiset ut i förskingringen men vi ser också, att Gud återsamlade i Sets och Hanoks heliga släktled. Sedan blev ogudaktigheten så stor, att Gud straffade genom syndafloden. Efter floden återsamlades resten av mänskligheten i Noas familj. När Noas familj sedan utökades, kände dessa människor ångest för en ny förskingring. De beslöt då att bygga Babels torn för att på så sätt motverka förskingringen i egen kraft.

En holländsk assyriolog, som samtidigt är arkitekt, har upptäckt att utformningen av Babels torn liknar modellen till Noas ark. De som härstammade från Noa hade naturligtvis tagit djupa intryck av syndafloden. Genom muntlig tradition hade de överfört till från släktled till släktled hur den räddande arken såg ut. De bestämde: Låt oss bygga ett torn, som liknar arken som räddade oss från att på nytt förskingras!
Varenda gång mänskligheten försöker rädda sig i egen kraft imiterar den evangeliet. Räddningen av Noa med familj är en bild på evangeliets frälsning. I byggandet av Babels torn vill djävulen gärna imitera den. När vi i vår tid har en förskingring av Guds barn i alla möjliga kyrkor och samfund världen över, upprättas 1948 Kyrkornas Världsråd. Kyrkornas Världsråd har som symbol en Noas ark med ett kors.
Herren sade till mig 1948: "Det är Babel. Det är ett Babels torn i evangeliets form. Men jag ska själv församla mina blodköpta i och genom det uppdrag de har gentemot mitt egendomsfolk Israel." Plötsligt skrek jag till: "En ängel!" Medan dödssvett trängde fram, skrev jag ner: "Mina barn har bett och Jag svarar. Nej, Jag skall inte ge antikrist den äran att driva samman mitt folk, utan Jag skall göra detta genom mitt Ords piskrapp."

Nu är det uppenbart, att Kyrkornas Världsråd leds av liberala teologer och närapå fungerar som en täckmantel för kommunismen. Vi måste vara försiktiga med efterapningar, i synnerhet med sådana imitationer som baseras på Joh. 17:21: "Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig."

Denna enhet bland Guds barn kan förverkligas endast genom ett uppriktigt erkännande av hans blod och i vår kallelse till att upprätta Gudsriket åt Israel.

Efter Babels torn återkommer samma mönster i historien. Jakobs familj förskingrades till Egypten, då de förkastade Josefs drömmar. Senare församlar Herren åter sitt folk och bereder ett exodus ut ur Egypten genom lammets blod. Senare, 586 f.Kr., förskingrades de återigen, nu till Babel. Genom profeternas förkunnelse och Guds ingripande förs de tillbaka till landet och återsamlas. År 70 e.Kr. förskingrades de över hela världen för att de hade förkastat den store Josefs dröm. Men de ska åter samlas från jordens alla hörn. När hela Guds församling låter sig församlas kring Lammets blod, ska Gud skänka oss hedningarnas fullhet och så - genom detta - ska hela Israel bli frälst (Rom. 11:25-26).

I Johannes' evangelium läser vi, att Jesus har dött för att Guds förskingrade barn skulle samlas och bli till ett (Joh. 11:52). Korset, Lammets blod, är det enda som binder oss samman. Hans kors är också den enda bevekelsegrunden för vår enhet. Så har Gud tänkt.

När vi nu i vår text, Joh. 21, finner Jesus stående på stranden, är detta en gudomlig och majestätisk bild på hela världshistorien. Först ser vi hur han förskingrar fiskarna i havets djup och sedan hur han återsamlar dem. Lärjungarna kunde inte fånga något i egen kraft. Jesus Kristus som har uppstått från de döda, styr alla dessa fiskar, små och stora. Och han vet, att de har fiskat hela natten utan att få något. Tidigt i gryningen står han på stranden och säger: "Kasta nätet på andra sidan båten". Medan de gjorde detta, ledde han fiskarna till den sidan av båten. När så lärjungarna kastar ut nätet på ett ställe som ur fisketeknisk synvinkel inte alls borde kunna ge någon fångst, sker ett stort under: nätet blir fullt. På en gång förstår aposteln Johannes att detta inte är normalt. Jag tror inte, att det var Jesu röst, som han kände igen. Inte heller tror jag, att Johannes hade ett större intellekt än Petrus eller de andra lärjungarna. Men Johannes hade en profetisk funktion bland de tolv. Han förstod plötsligt: "Det är Herren!"

Herren förskingrar och Herren återsamlar. Också när det gäller vår mission måste vi ha detta i åtanke. När vi i vårt missionerande bara bedriver verksamhet för vårt eget samfund och inte tar hänsyn till Guds stora gärningar med avseende på Israels förskingring och återsamling, kan vi aldrig få uppleva något underbart fiskafänge. Johannes är den som först inser detta. När Jesus firade den sista måltiden med sina lärjungar och ett nedbrytande av Kristi kropp står för dörren, säger Herren plötsligt: "Sannerligen, jag säger er: en av er kommer att förråda mig". Mänskligt intellekt kunde inte utröna vem detta var. Ty förräderiet mot Jesus Kristus är av djävulen, och djävulen kommer som en ljusets ängel. Det var Judas, som med en kyss förrådde Jesus.
Alltsedan urminnes tider var kyssen en hälsning till en annan person med hjälp av andningsorganen. Maori-folket på Nya Zeeland gnuggar fortfarande näsorna mot varandra, när de hälsar på varann. Denna hälsnings ursprungliga innebörd var, att man hälsade den livsande, som Gud inblåst i människan. Man ville säga: "Jag erkänner, att också du har tagit emot Guds livsande".

När Judas ska förråda Jesus, gör han det så raffinerat, att han hälsar hans livsande. Denna handling uttrycker en önskan om att Jesus måtte leva. Därför svarar Jesus: "Förråder du Människosonen med en kyss?" (Luk. 42:48). Så raffinerat var allt detta, att vårt förstånd inte räcker till för att fatta djävulens tankegångar. Satan har ett stort intellekt. När han är ute efter att förvirra kyrkan, Guds församling, använder han synnerligen raffinerade metoder. Då kommer han som en ljusets ängel. Därför behöver vi profeter i församlingen. När Guds Ande inte får upplysa oss - när profetia saknas - hamnar vi lätt på villospår. Endast Guds Helige Ande kan bevara oss från villovägar.

Under den sista måltiden säger Jesus: "En av er kommer att förråda mig" . Ingen av dem förmår att lista ut vem det gäller. Plötsligt säger då Petrus till Johannes: "Fråga honom!"
Johannes var den som låg till bords invid Jesu bröst. Denna plats vid värdens bröst är sedan urminnes tider en hedersplats. På den tiden satt man inte på stolar, som vi gör idag, utan man låg till bords. Den äldste sonens huvud låg närmast faderns bröst. Fadern kunde då berätta saker för den äldste sonen och ge honom instruktioner, inför t.ex. en resa. Den äldste sonen var närmast fadern ansvarig för familjen och gården. Sonen kände till faderns tankar och hemligheter.
Aposteln Johannes skriver: "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud, och alltid nära fadern, har förklarat honom för oss" (Joh. 1:18). Jesus vilar vid Faderns bröst. Där får han den mest intima information. Därför vet också Jesus vem som ska förråda honom och att fara är å färde. Johannes, i sin tur, vilar vid Jesu bröst. Johannes är profeten, och Petrus är herden bland lärjungarna. Men herden vill inte hindra profeten och tränga sig fram till Jesus och be: "Herre, berätta det för mig!" En sann herde respekterar alltid profeten. Detta gäller också när Herrens kropp ska brytas ner. När sedan Herren hade uppstått, läser vi, att Johannes sprang fortare till graven. Han kom först. Johannes trodde och Petrus förundrade sig (Joh. 20:4; Luk. 24:12). Att tro är något annat än att förundras.

Vi står nu inför att Herrens kropp ska komma till fullhet och då bestå av både judar och hedningar. Denna Kristi församlings fullhet återges i berättelsen om det underbara fiskafänget. Det är Johannes som förstår, att det är Herren, som står på stranden. Jag upprepar: denna förståelse kommer sig inte av att Johannes är intelligentare än Petrus, utan av att denne andligen befinner sig närmast Jesu hjärta. Inspirerad av den Helige Ande utropar han: "Det är Herren!" Han skriker inte rakt ut i det blå, utan riktar sig med sin insikt mot herden. "Den lärjunge som Jesus älskade," (d.v.s. Johannes) "sade då till Petrus: 'Det är Herren!' När Simon Petrus hörde att det var Herren ... hoppade han i vattnet." Petrus gick till handling.

Jag tror, att det måste finnas ett samarbete mellan profeten och herden. Annars kommer vi inte att få uppleva något stort fiskafänge. Men då måste vi också förstå det stora sammanhang, i vilket detta samarbete äger rum. I berättelsen är det den tredje gången, som Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar efter uppståndelsen. Detta har att göra med den tredje dagen, som ska komma. Den tredje dagen och den tredje gången är besläktade begrepp. De används i Skriften om vartannat.

Här på stranden uppenbarar sig Herren för tredje gången. Han visar oss i form av en liknelse hur det stora fiskafänget kommer att gå till. Det ska inte kunna genomföras utanför Guds program. I Guds program ingår detta att han förskingrar judarna och sina barn i många olika kyrkor och samfund samt återsamlar dem och svarar på Jesu översteprästerliga bön: "Jag ber att de alla ska bli ett. Då ska världen tro att du har sänt mig" (Joh. 17:21). Jesus brukade bedja: "Fader, jag tackar dig för att du alltid hör mig" (Joh. 11:41-42). Han bad också: "Jag ber att de alla ska bli ett och att, liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på, att du har sänt mig" (Joh. 17:21).
Kristi församling ska bli ett i historien, inte i ett liv efter detta. Och denna enhet bland Guds barn i hednavärlden kommer att bli ett instrument i Guds barmhärtiga hand, då han återsamlar det judiska folket från världens alla hörn. Jesus står också idag på stranden. I vår tid befinner vi oss i ett avgörande skede, i en gränssituation. Jag har egentligen inget annat budskap än Johannes hade: "Det är Herren!"

Inte heller jag ropar rätt ut i luften. Jag presenterar det för herdar eller pastorer. Även till andra herdar i Stockholms-området och till herdar i Sverige i stort vill jag säga: "Herren står på stranden!"
Jag presenterar Guds program för er. Herren förskingrar Israel och sin församling och Herren återförsamlar sin församling och Israel. I samband med detta vill han ge oss ett underbart fiskafänge. Förstår ni vad jag menar? Jag förstår bättre och bättre varför denne man, som kom till mig, skulle läsa Joh. 21. Även jag har fått ljus över texten och jag har sagt: Å, Gud, hur stor du är! Jesus, hur stor du är! Att du sammanfattat hela världshistorien i en kortfilm, i en rörlig miniatyrbild ... och på det viset har du uppenbarat dig själv som historiens Herre!

Jesus är Guds son! Tror ni det? Han är Guds son och skapelsens början. Han har alla tiders förskingringar och återsamlingar i sin hand. När han nu, i denna atomtid, ska bönhöras av Fadern och församlingen bli ett i Jesu blod, då ser han till att så sker. Men till oss säger han: "Kasta ut nätet på högra sidan båten så får ni fisk! Sluta streta och sträva utan mig! Tro inte att ni ska lyckas utan min plan! Jag vill uppenbara mina planer för er. Om ni vill lyssna noga, så ska de uppenbaras för er." Då ska vilken herde som helst kunna hoppa i vattnet och dra ett välfyllt nät åt Jesus till. Halleluja!

Jesus har segrat. Han har uppstått från de döda. Han har all makt i himlen och på jorden. Jesus var medveten om att händelsen på stranden återger frälsningshistoriens centrala tema. Naturligtvis var det fråga om ett underbart fiskafänge den gången när han kallade lärjungarna. Redan då föll Guds härlighets ljus över Genesarets sjö. O, Gud, hur stor och härlig du är! Vid den stora fångsten utropade Petrus: "Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa!" (Luk. 5:8).

Beträffande Joh. 21, föreslår jag, att ni ikväll, innan ni ber, läser igenom det än en gång. Då får ni säkert se något mer av Guds härlighet. För Herren står på stranden. Han vill ge oss stor framgång i vårt evangelisations- och missionsarbete. Profet- och herdeämbetet måste emellertid samverka. Det enda jag kan göra är att be er herdar: Var snälla och undersök detta budskap!
Jag äger ingen makt i mig själv. Men jag vet bestämt, att Herren tilltalade mig 1948. Sedan dess är jag nära Jesu bröst. Han talar själv med mig och han har visat mig det jag nu har förkunnat. Varje gång jag får uppleva hans härlighet, utropar jag som Petrus gjorde: "Gå bort ifrån mig, Herre! Jag är en syndig människa! Det handlar om hans härlighet. Gud vill göra stora ting i Sverige, om ni, tillsammans med era herdar, vill lyssna.
Johannes sade till Petrus: "Det är Herren!" Jag har också vidarebefordrat min insikt till katolska präster och kaplaner. Jag hade tillfälle att träffa kardinal Bea. Och jag sade till honom: "Ni katoliker har avpolletterat Israel. Ni har gjort kyrkan till ert eget institut. De fiskar, som ni fångar, vill ni dra till er egen kyrka."

Jesus frågade lärjungarna: "Mina barn, har ni något att äta?" Jesus har blivit till mat för oss. Det är hans kropp och hans blod. Men här frågar han lärjungarna: "Har ni något åt mig att äta?" Herrens mat är, att människor blir frälsta (Joh. 4:33-38). Det framgår av berättelsen om den samariska kvinnan. När hon kommer till tro på Jesus, ser Herren bakom detta enda ax, hur alla fält har vitnat till skörd. Visionärt ser han då hedningarnas fullhet. Han är inte hungrig längre. Hans mat är att hedningarnas fullhet kommer, att nätet blir fullt. Jesu mat är, att denna världs miljarder människor förs in i hans ljus. Denna stora skörd, denna väckelse, står i relation till att judarna har sargats och förskingrats i två dagar samt återsamlas på den tredje dagen (Hos. 6:1-3).
"Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska förskingras" (Matt. 26:31; Sak. 13:7). Men på tredje dagen ska Gud återsamla dem. Och följderna av detta ska ge storartade återverkningar i världshistorien. Det judiska folket har nu, under snart två Gudsdagar, varit förskingrat. Egentligen gäller det också den kristna församlingen. Men på den tredje dagen ska hans kropp bli helad, bli ett. Herren återsamlar och Herren förskingrar. Herren förskingrar och Herren återsamlar. Han står på stranden! Joh. 21 är ett underbart kapitel! Jag är inte på långa vägar färdig med det...

Petrus drar det fulla nätet till stranden. Det innehåller 153 fiskar. Stora fiskar. Jag anser det anmärkningsvärt, att Salomo - en prototyp på Fridsfursten - vid sitt tempelbygge använde sig av 153000, 1000 x 153, främlingar ur hednavärlden (2 Krön. 2:17). Jesus sade: "Här är vad som är mer än Salomo" (Luk. 11:31). Hans kropps fullhet kommer!

I Rom. 11:15 står det angående judarna: "Vad skall då deras upptagande ha med sig om icke liv från de döda?" En ny vår för världshistorien! En för-sabbat! O, Gud är stor! Herre Jesus, jag tillber dig! Din storhet är obeskrivlig. Jag finner inga ord för ditt majestät. Jag behöver en liten stund för att tillbe konungen Jesus...

Herren står på stranden. I vår tid av nöd och elände vill han frälsa. Som tidigare sagts är mitt intellekt inte större än någon annans. Ni svenskar är ju ett mycket intelligent och kulturellt högtstående folk. Inte på något sätt är jag överlägsen era teologer. Men jag måste ändå framföra mitt budskap till de svenska herdarna: Herren står på stranden! Och nya tider är på väg. Det underbara fiskafänget står för dörren. Kasta nätet på den högra sidan, på den sida där Herren har förskingrat och vill återsamla! Nätet ska bli fullt och ska dras åt Jesus till. Han ska få sin mat. Men i själva verket hade han måltiden klar. Han och lärjungarna åt en måltid på stranden.

Måltiden är något mycket centralt i Skriften. I Uppenbarelseboken läser vi t.ex.: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och äta med honom" - det vill säga hålla måltid med honom - "och han med mig" (Upp. 3:20). Innan han går till korset håller han en måltid med sina lärjungar och säger: "Jag ger er, anförtror åt er, Riket" (Luk. 22:29; enl. den nederländska bibelövers.).
Vid nattvardsbordet överlåter, testamenterar, han det. Vid bordet får vi ärva detta rike på grund av hans död. Vid bordet får vi ta emot det. I berättelsen om det underbara fiskafänget ser vi, att den stora fångsten står i förbindelse med måltiden på evighetens strand. Den messianska tiden, det känner judarna till, ska börja med en messiansk måltid (Jes. 25:6-8).
Han ska göra iordning ett gästabud med feta, märgfulla rätter för alla folk. Han ska ta bort den slöja, som betäcker alla folk. Han ska uppenbara sig i all sin härlighet. Vår himmelske Fader vill ha sina frälsta barn vid sitt bord.
Vid Jesu himmelsfärd hade man också en måltid tillsammans på Olivberget. De låg till bords. Oftast föreställer vi oss, att han stod där och talade om Guds rike med lärjungarna. Ni kan själva läsa i Apg. 1:4: "Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem..."
När han här äter tillsammans med lärjungarna, vet han: strax ska också Jerusalem komma till måltiden. "Lämna inte Jerusalem", säger han. Vid denna måltid talar han om Guds rike, som ska upprättas åt Israel. Efter det blir han upptagen till himlen. Jag tror inte, att de stod och pratade med varandra. Det står att de hade en måltid tillsammans. De låg till bords i gräset på Olivberget. Direkt från bordet blev han upptagen till himlen.
När han kommer tillbaka, kommer han till de sina vid bordet. Jag tror, utan att veta det bestämt, att det kommer att vara vid nattvardsbordet. Han togs bort från en måltid och ska komma igen på samma sätt som han farit upp till himlen, till en måltid.

Ikväll ska jag själv läsa Joh. 21 igen. Där finns uppenbarelsens ljus. Vid denna måltid på stranden återupprättar Herren Petrus i hans ämbete. Samma sak kommer strax att ske vid måltiden i Gudsriket. Då ska många herdar bli tvungna att bekänna som Petrus: "Jag har syndat". Men även då ska han fråga: "Älskar du mig?" Herdar behövs ju alltid. Herren ska förnya dem i deras tjänst. Men också profetians gåva ska bestå.
Efter måltiden frågar Simon Petrus angående Johannes: "Herre, hur blir det med honom?" Men han får inte lägga sig i det. I vers 20 läser vi: "Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom, frågade han Jesus: 'Herre, hur blir det med honom?' Jesus svarade: 'Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig'" (Joh. 21:20-22). Herdeämbetet har sin givna plats. Men herdeämbetet får inte köra över Johannes, profetämbetet. Petrus var en herde. Men när Apokalypsen, Uppenbarelseboken, skulle ges och Guds näst sista hemlighet i Upp. 10 uppenbaras, gav inte Herren den till Petrus, utan till Johannes.

Jag övernattade en gång i en känd och framstående familj i Rom. De hade många frågor om Petri ämbete, ty de var nära vänner till påven. Påven själv hade döpt dem. De hade högsta ansvaret för den italienska televisionen. De inbjöd mig för att tala om påveämbetet. Då berättade jag följande: "Föreställ er att han verkligen är Petrus. Han måste i så fall lyssna till Johannes ändå."
Jag accepterar själv inte att påven skulle vara bärare av Petri ämbete men brukar formulera mig så när jag talar med katoliker. Jag påvisade, att så var faktiskt fallet vid den sista måltiden, när Jesus blev förrådd och vid hans uppståndelse. Likadant var det vid det underbara fiskafänget. Min framstående värd svarade mig då: "Med detta budskap kan du besegra hela konciliet". Jag svarade: "Det är det som är meningen".
Var någonstans finns nu de lutherska herdarna? Detta budskap, som jag ger, är ingenting annat än en fortsättning på korsets predikan. Jag är inte emot Luther. Tvärtom. Jag tror, att också han var en profet, kallad av Gud. Men "herden" i Rom ville inte lyssna till honom. Låt oss nu på nytt undersöka dessa ting! När allt kommer omkring var Petrus i sanning en herde. Han ångrade sig och gjorde bättring. Han återupprättades i sitt ämbete. I samband med detta säger Jesus till honom: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: 'När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, ska du sträcka ut dina armar och någon annan ska spänna bältet om dig och föra dig dit du icke vill.' Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud."

Det kan vara bra, att bli stilla inför detta en stund. Jag känner en familjefar i Amsterdam, som hade förlorat sex barn. Han sade till mig: "Det var bra, att jag ingenting visste i förväg. Om så hade varit fallet, skulle vi inte ha haft något liv längre."
Men Petrus, som alltid ville vara den främste bland lärjungarna, fick veta, för att kunna utöva sitt ämbete på ett fullgott sätt, att en dag skulle stunden komma, då han skulle korsfästas. Kan vi fatta vad detta måste ha inneburit för Petrus? Ibland framför spegeln i badrummet har tanken slagit mig: "Tänk om spikar skulle slås igenom mina händer! Och mina fötter!..." Och att hela tiden veta att det är oundvikligt...!
Herren hade sagt till Petrus i förväg: "Sannerligen, jag säger dig: Tuppen ska inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig" (Joh. 13:38). När tuppen gol, hade Petrus också tre gånger förnekat Jesus och förbannat sig själv: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om" (Mark. 14:71). Exakt på sekunden gol tuppen. Och exakt på den tredje dagen uppstod Jesus. Jesus säger: "Följ mig! Även om vägen leder till korset." Vilket uppdrag! Efter min kallelse har jag fått gå igenom svåra perioder, men detta!...

Hos aposteln Paulus finner vi samma sak. "Om honom sade Herren till Ananias: 'Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap. Han ska föra ut mitt namn till hedningarna och kungar och Israels folk, och jag ska låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull'" (Apg. 9:15-16). Paulus visste, att mycket lidande väntade honom. Som på en filmduk hade han visionärt sett hur han skulle stenas. "... jag ska visa honom hur mycket han måste lida..." Han fick se det innan det hände. Både Paulus och Petrus var apostlar som måste ge upp allt för Jesus.
O, när väckelsen kommer! Då kommer vi att vara villiga att ge allt för Jesus! Då blir det ett underbart fiskafänge!

Det behövs profeter och profetämbetet innebär lidande. Mig har man också kallat för dåre. Ibland har jag varit en av de mest hatade i Holland. Jag kritiserade kyrkorna för mycket. Jag kritiserade Kyrkornas Världsråd och kommunismen för mycket. Jag fördömde människors synd för mycket. Man krävde, att jag skulle tala i överensstämmelse med min kyrkas synod. Om jag skulle påtala tillkortakommanden och synder i min församling, måste jag göra detta enligt kyrkorådets uppfattningar. Jag svarade: "Jag förkunnar endast vad Guds ord säger mig". Då blev jag suspenderad och utkastad. Det blev en svår tid. Men Herren fångade upp mig. O, Jesus är underbar!
Jag tror, att varje uppriktig Kristi tjänare upplever något av Jesu lidande, något av den smälek som han fick utstå utanför lägret (Hebr. 13:13).
Vi upplever alla något av det lidande, som Petrus och Paulus genomgick. Men det viktigaste är, att Herren förhärligas, att också det judiska folket får komma till Jesus och att fridsriket får bryta fram. Då ska också fängelserna öppnas. Samtidigt som vi här sjunger och är glada i Herren, finns det människor som skriker i tortyrkammare. Det finns 110 länder, där människor torteras. Låt oss därför, i fullt beroende av Jesus, göra allt som står i vår makt för att förbereda det underbara fiskafänget! Låt oss sluta upp med att fiska för vårt eget och istället dra nätet åt Jesus till! Han själv är det centrala. Så vill jag säga:

"Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen" (Rom. 11:36).