Hemligheten med tid och rum för upprättandet av riket åt Israel


Hjärtligt tack, syskon, för er inbjudan till mig att komma hit! Jag hoppas, att de gudstjänster, som vi ska ha tillsammans ska förhärliga Jesu namn. Om de blir till välsignelse, vill jag ge all ära åt honom, som har kallat mig och köpt mig med sitt blod och som till denna dag har väglett mig.

Låt oss läsa Apg. 1:1-8:

"I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, 'det som ni har hört mig tala om', sade han. 'Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.'
De som hade samlats frågade honom: 'Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?' Han svarade: 'Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.'"


Kära syskon! För att komma undan sommarens intensiva hetta har nomadfolk alltsedan tidernas morgon dragit bort från ökenområdena. De bröt upp redan tidigt på våren. Innan vårflyttningen inleddes till svalare områden, var det brukligt, att man strök ett lamms blod runt tältöppningen. Det är lätt att begripa, att de var tvungna att göra dessa årliga uppbrott.
På en missionsresa till berberfolket bortom Atlasbergen har jag själv sett byggnader som guiden förklarade vara sommarvisten. När vinterregnen hade upphört, blomstrade öknen och stäpperna och berberna drog söderut med sina hjordar. På våren, när den heta sommaren nalkades, drog de hundratals kilometer norrut igen mot Atlasbergen med dess vattendrag och oaser. Men innan vårflyttningen brukade de stryka ett lamms blod runt tältöppningen.

Denna rit går nästan tillbaka till förhistorisk tid. Gud behövde dock inte låna från hedniska religioner för att kunna uppenbara Gudslammet, men vi kan förstå det bättre om vi jämför med en parallell företeelse: berättelsen om offrandet av Isak.
Det var sed bland hednafolken att offra barn för att utverka gudarnas beskydd. Vid första anblick ser det ut som om Gud gav Abraham en liknande befallning, men på tredje dagen blir det uppenbart, att Guds befallning är dess diametrala motsats. Ty när något dyrbart måste offras för vårt beskydd, ger Gud själv av sitt hjärta. Detta är evangeliets ABC.

Likadant var det i berättelsen om Israel under Farao. När lammets blod skulle strykas på dörrposterna, förstod nomadfolket - Israel - Guds mening med detta. De förstod, att den stora vandringen till svalare områden, till löftets land, skulle börja. Riten var densamma men innebörden en helt annan än hednafolkens. Den är en skuggbild av hela mänsklighetens räddning genom Lammets blod, ett första tecken på att mänskligheten kan bryta upp och börja den stora vandringen till de friska vattendrag, som utgår från Guds och Lammets tron. Halleluja!
Vi tar nu ett stort kliv. I berättelsen om Jesu födelse återfinner vi, på samma sätt som i berättelsen om Faraos tid i Egypten, en het och skarp stridslinje. Det handlar inte om en vanlig hetta utan om den urgamla striden mellan Gud och satan. Vi ser, att också julevangeliet har broderats på en stramalj med samma mönster: striden mellan Gud och satan.

Låt mig försöka förklara vad jag menar. I ett krig mellan t.ex. Israel och Assyrien har en frontlinje bildats. I ett avgörande slag bryter Israel igenom. "Dagen-D" har kommit. Då brukade man under antiken klä en officer i gröna kvistar. Hans hjälm och spjut pryddes med gröna kvistar och en lagerkrans lades om hans hals. Därefter skickades han till den belägrade staden, t.ex. Jerusalem, som en glädjebudbärare.

Vid Kristi födelse använde sig Gud av denna sed. Dagen då Jesus föddes var egentligen en"Dagen-D". Som en glädjebudbärare från Guds högkvarter kom en ängel till herdefolket med budskapet: genom barnet i krubban har ett avgörande slag vunnits på den heta frontlinjen! Glädjebudbäraren sändes till herdarna, ty judarna var från början ett herdefolk. Som i Faraos dagar var Gud återigen på väg att visa, att blodet kunde strykas på dörrposterna som förberedelse för flyttningen, uttåget, till det stora fridsriket.
Ängeln sade: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket." "Hela folket" betyder bokstavligen hela Israel och alla som hör till Israel (Luk. 2:10).

Det är förunderligt att se hur noggrann Gud är i det som han har förordnat för det judiska folket. Redan fyra dagar innan, den 10:e Nisan, utvaldes påskalammet. Fyra dagar senare slaktades det, den 14:e Nisan (2 Mos. 12:3-6).
Ni vet, att Skriften säger: "För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag" (2 Petr. 3:8). Gud har låtit det judiska folket i sina ritualer gestalta det som Han själv skulle göra i den övergripande frälsningshistorien. Aposteln Paulus skriver: Lammet var utsett redan före världens skapelse (1 Petr. 1:19-20). Gud utvalde Lammet fyra dagar innan, 4000 år innan, och lät slakta det exakt på Pesach för att vi alla skulle kunna påbörja den stora flyttningen.

Det löper en linje från början till slut. Judarna hade kommit överens angående Jesus: "Inte under själva helgen" (Mark. 14:2). Men Gud sade: "Exakt under helgen". Och inget ben på honom skulle slås sönder (Joh. 19:36). Människans ben, skelettet, står i både GT och NT för människans identitet. Därför står det också skrivet: "... och ser vem de har genomborrat" (Sak. 12:10; Joh. 19:37).
I århundraden fick prästerna inte röra benen på påskalammet med sina knivar och yxor. I det slaktade Lammet syntes benen. I försoningen framträder oförgängligheten, och Jesu identitet. Allt och alla, som tjänar mörkrets rike, ska förgås. Vi läser om Isebel, att hundarna åt upp hennes ben för att ingen mer skulle kunna säga: "Detta är Isebel". Hennes identitet var borta! (2 Kon. 9:37).

Jesu identitet, Gudslammets, vill bli synlig i våra liv. Hans blod måste strykas på vårt hjärtas dörrposter. I oss själva kan vi inte stå emot Guds vredes hetta utan är förlorade. Men det slaktade Lammet ger nya perspektiv och genom det kan flyttningen börja. Halleluja!
Gud respekterade alltså den gamla israelitska festkalendern. Han lät slakta påskalammet exakt på påsken och bekräftade detta ytterligare på pingsten. Vi läste här i Apg. 1:5: "Ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar". Jesus visste, att Anden skulle falla på den 50:e dagen.

Detta var något storartat! Ty det var inte fråga om att judarna bara skulle riva bort några kalenderblad. Nej, det var ett heligt räknesätt från påsk till pingst. Det kallades Omer-räkning. Räkningen började, när den första kärven helgades av prästerna. Under dessa Omer-dagar lästes ett speciellt avsnitt ur skrifterna. Detta räknande började utifrån lammets blod. Genom lammets blod hade de fått tillträde till Kanaans land och landets rika skördar. Efter den första stora festen, påsken, följer skördefesten, pingsten. Dagarna där emellan räknas utifrån påskalammet (3 Mos. 23:15-22). Genom Omer-räkningen bekände man, att Gud hade frälst dem. Tiden hade därmed liksom tagit sin början ty "den skall hos eder vara den första av årets månader" (2 Mos. 12.2).
På samma sätt som kungarna under antiken började tideräkningen från och med deras tronbestigning, lät Gud sitt kungavälde över Israel räknas från och med lammet. Man kan knappt tro det, kära syskon, att Gud själv har "Omer-räknat" i himlen!
Jesus sade: "Om bara några dagar". Andeutgjutelsen kom i enlighet med den judiska kalendern. På det viset har Gud förhärligat Sonen. Gud säger därigenom: Jag räknar endast och allenast utifrån Golgata!
Vi kan inte nå fram till de gröna betesmarkerna; vi kommer inte att få uppleva tider av vederkvickelse; vi kan inte nå fridsriket; vi kan inte komma hem till Guds eviga härlighet utan detta Lamm!

Exakt på pingsten gav alltså Gud den Helige Ande i enlighet med den judiska kalendern. Det judiska folket måste komma inför Guds ansikte tre gånger per år: till påsk, till pingst och till lövhyddohögtid.
En central tanke i denna sistnämnda fest, lövhyddohögtiden, är att Israel skulle bli till internationell välsignelse. Men så finns det kristna som säger: "Jag har ett problem..."
Det som skedde på pingsten är underbart. Språkundret var unikt! Genom det förhärligades Guds Lamm. Gudslammet besegrade Babel, dess språkförbistring och tyranni. Under sin förnedring måste han blödande stå inför Pilatus men nu kunde han sätta sig på tronen för församlingen, som han hade köpt med sitt blod. Så förhärligades Sonen (verbet "kathitsomai" på grekiska betyder "att sätta sig" Apg. 2:3). Han tronade på sin församling såsom lärare och domare. Jesus besegrade Babels allt motstånd!

En och annan kristen frågar sig: "Hur förhåller det sig då med lövhyddohögtiden? Varför uppfyllde inte Gud i den sjunde månaden sina löften förknippade med denna fest? Har Gud möjligen tappat tråden? Har han ändrat sina planer? Är han inkonsekvent?" O, nej! Absolut inte!
När Israel förkastade Guds Lamm, kom omedelbart en dom över Israel, som beskrivs i symbolisk form som en omvänd festcykel. Också denna omvända festcykel är systematiskt uppbyggd. Ni känner till att talet 40 har ett symbolvärde i Skriften:

I våra dagar finns det ortodoxa, och framför allt kabbalistiska, rabbiner, som är mycket spända inför år 1988. Då är det nämligen 40 år sedan staten Israel upprättades. Dessa rabbiner undrar: "Vad ska då ske? Ska vi komma in på rätt väg?" Jag har haft förmånen att tala om detta med rabbiner från Mea Shearim och även med rabbinen från Stockholm på en kongress i Knokke i Belgien. Sistnämnde bor nu i Jerusalem.

Kära syskon! Ni får inte missförstå mig. Jag vill inte påstå att de kabbalistiska rabbinernas tankar har gudomlig auktoritet. Jag kan bara lyssna till dem och väga vad de säger. Deras tankegångar härrör från tanken att tusen år hos Gud är lika med en dag (jfr. 2 Petr. 3:8). När du frågar dem om den messianska tiden, svarar de: Gud har sex arbetsdagar. Dessa sex dagar räknas som 6000 år. Därefter kommer den sjunde dagen, sabbaten. De kabbalistiska rabbinerna, i synnerhet, specificerar detta ytterligare. De säger: Gud tar med i räkningen att till sabbaten hör en fjärdedel av fredagen. (En fjärdedel av fredagen tillhör lördagen, sabbaten.)

Nu vill jag med några ord förklara varför så många av dessa rabbiner går i stor spänning vad gäller årtalet 1988. De tar detta på fullt allvar. De tror, att deras egen tideräkning är given av Gud. Året 1948 motsvarar i den judiska tideräkningen år 5709, räknat från september, då det judiska nyåret börjar. 40 år senare har vi alltså 1988 = 5749 enligt judisk räkning. Från kabbalistisk källa vet jag, att de resonerar sålunda: man måste lägga till en fjärdedel av fredagen, vilket är 250 år. Om man adderar detta, får man år 5999. Exempel: när ni har fyllt 59 år befinner ni er i ert 60:e levnadsår. Alltså skulle året 5999 vara gränsåret till världshistoriens fredagskväll. Dit har vi alltså exakt 7 år kvar. Jag får inte tillerkänna detta någon gudomlig auktoritet men jag räknar det ändå som ett tidstecken. Jag tror också att vi bör observera dessa förväntningar inom judendomen själv.
* (Under detta judiska år började "intifadan" vilet inträffade exakt 70 år efter att general Allenby intågade i Jerusalem. Tolkningen och betydelsen av detta ger vi oss inte in på, vi bara noterar detta. /Laví Media)

1948 kallade Herren mig. Han talade bokstavligen med mig. Jag bär på en förväntan. Jag måste vara försiktig med vad jag säger. Han talade själv med mig. Jesus, du är mitt vittne. När jag står här inför er, har dessa ord för mig kraften i en ed. Jag tror, att vi är nära världshistoriens fredagskväll. Och det finns ett samband mellan detta och Malakis sista vers. Malakis sista vers lyder:
"Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning."

När Israel förkastar Jesus, Guds Lamm, börjar den omvända festcykeln att träda i kraft. Denna Guds dom, som den omvända festcykeln symboliserar, leder till att staden Jerusalem förstörs år 70. Sedan börjar det judiska folkets vandring på sin Via Dolorosa, deras lidandes väg genom historien. Denna lidandes väg är en parallell till Jesu lidandes väg. I slutet av denna Via Dolorosa ska deras stat bli deras kors. På detta kors ska de bli frälsta.
Vi hednakristna har i detta sammanhang bara en enda uppgift. Skriften talar om för oss, att Israel skulle äta lammet i ett och samma hus (2 Mos. 12:46). Detta har något att säga oss idag. På världshistoriens fredagskväll måste Kristi församling enas vid Herrens bord. Också vi måste äta Lammet i ett enda hus. Och på det viset ska vi, inte bara med ord, utan även i handling och med offer fånga upp det judiska folket i Guds barmhärtighet.
Måtte Gud ge oss nåd att förstå att Lammet måste ätas i ett och samma hus! Tänk, om Petrus vid den sista måltiden, då Jesus skickade runt bägaren, hade sagt: "Jag kan inte ge denna bägare vidare till Johannes. Det finns en mur mellan oss." Vem som helst av lärjungarna kunde ha sagt likadant. Den enda grunden för Guds församlings enande är, att vi i enhet erkänner Lammets blod.
Hos mig finns inga hinder för att fira nattvard med er. Kan ni fira den med mig?
När vi i enhet firar nattvard kan vi samtidigt också offra och därigenom bana en väg för det judiska folket så att de kan nå sin bestämmelse och bli ett rike av präster. När detta blir en verklighet, uppfyller Gud sina löften förknippade med lövhyddohögtiden.

Visserligen kom Guds dom över det judiska folket i form av en omvänd festcykel men det ska inte stanna vid det. Denna dom har inneburit svåra lidanden. Allt vändes till sin motsats. Alla välsignelser vändes till förbannelser. Till och med de fem månader, under vilka de brukade tröska, vändes till fem månader fulla av plågor. I spåren av Guds dom följde oerhörda lidanden, vilka nådde klimax i Hitlers koncentrationsläger. Efter 2:a världskriget har vi hednakristna nationer fördrivit dem till Mellanöstern. Med en hård stövelspark har vi förpassat dem dit.
Under Hitler-tiden var deras elände ofattbart. Jag har själv sett det. Där jag arbetade som predikant föste fascisterna ihop judarna för att deporteras. På eget bevåg sökte jag upp dem. En judisk kvinna kom fram till mig och lade sitt lilla barn på det hårda golvet framför mig. Hon såg mig i ögonen och frågade: "Pastorn, kan ni tala om för mig varför detta sker?" Min strupe snördes samman. I hennes ögon såg jag helvetets alla kval. Jag har aldrig kunnat glömma dessa ögon, inte heller det oerhörda lidande, som det judiska folket har utsatts för.

När det gäller staten Israel är dock inte heller den slutet på deras lidanden, för en hel värld gör sig beredd att utrota judarna där. När nu läget är sådant, låt oss upprätta Jesu enade nattvardsbord och därigenom visa judarna: Vi stryker lammets blod på dörrposterna och gör oss redo för flyttningen.
Under detta blods beskydd ska vi kunna nå fram till tider av vederkvickelse. Då ska det judiska folket vara ett folk av präster mitt ibland alla andra folk. Detta ska vara lövhyddohögtidens uppfyllelse.

I NT finns tecken, som pekar fram mot uppfyllelsen av lövhyddohögtiden, t.ex. Jesus på förklaringsberget. Jesus sade: "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett människosonen komma med sitt rike" (Matt. 16:28). Direkt därefter läser vi: "Sex dagar senare..." (Matt. 17:1).
Observera, att det står "sex dagar"! Den sjunde dagen följer därpå. Då förvandlas han i lärjungarnas åsyn. Plötsligt blir hans kläder vita som ljuset. Han antar himmelsk gestalt. Mose och Elia visar sig tillsammans med honom. De talar om det lamm, vars blod måste strykas på dörrposterna. De talar om hans bortgång, som han ska fullborda i Jerusalem. Ty på den ska också lövhyddohögtiden vara grundad. Petrus upplever i Anden en uppfyllelse av den kommande lövhyddohögtiden. Han säger: "Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia" (Luk. 9:33). Han sade detta inte för att han så gärna ville stanna där, som många har påstått, utan därför att Jesus visade honom att också lövhyddohögtiden ska komma.

Efter denna händelse ställde lärjungarna frågor. De frågade bland annat: "Vad menar då de skriftlärda med att Elia först måste komma?" (Matt. 17:10). Naturligtvis menade de: innan det som vi har varit med om går i uppfyllelse. Då svarade han: "Visst kommer Elia först och återställer allt... Men jag säger er också - obs! "också" (på grekiska "kai") - att Elia redan har kommit." Då syftar han på Johannes Döparen. När profeten Elia for upp till himlen, föll hans mantel tillbaka på jorden. Hans ämbete fortlever, alltså. Hans ämbete innebär tjänst för det stora namnet Jahwe - "Ejeh asher ejeh" - , Jag är den Jag är.

Detta elianska ämbete ska inte utövas av en enda person utan av hela församlingen. Ämbetet innebär, att vi i Elias ande och kraft för samman det sönderbrutna altarets stenar och i enhet samlas kring Lammets blod. På det altaret ska Gud låta elden falla. Så ska Guds barmhärtighet för det folk han en gång utvalt bli uppenbar.
Gud väntar på att vi ska omvända oss för att vi tillsammans ska bli ett instrument för hans barmhärtighet gentemot Israel i den nödsituation, som står för dörren. Vi står alla inför en situation av "att vara eller icke vara". Vi går farliga tider till mötes och vi står redan på en het frontlinje.

"Om jag tiger i två dagar, tror du då, o, människa, att en uppfyllelsens dag aldrig skall lysa över mina friköpta?" Detta frågade Herren mig år 1948. Med andra ord frågade han: "Tror du, att en tredje dag, en uppståndelsens dag, aldrig någonsin ska gry?"

Jag tror, att lövhyddohögtiden ska både förberedas och inledas genom en tvåfaldig uppfyllelse av Guds löften: Hedningarnas fullhet och judarnas fullhet.
Paulus använder i Rom. 11:25 uttrycket "... intill dess att hedningarnas fullhet kommit" (vår övers.). Det talar om en tidpunkt, då Gud uppfyller sina löften till hednavärlden. Då vill Herren ge den hednakristna församlingen speciella uppenbarelser om sin framtid.

Jesus har sagt om Anden: "Han skall förkunna för eder vad komma skall" (Joh. 16:13). Jag tror, att Gud uppenbarar sig och att den Helige Ande finns. Om någon påstår sig vara kallad av Herren och säger: Gud har visat mig det eller sagt si och så, måste vi undersöka och pröva det. Jag tror alltså, att vi står inför en uppfyllelse av Guds löften till hednavärlden. Det är ett Andens verk. Som en följdverkan av detta ska också det judiska folket komma till sin fullhet (Rom. 11:12). Denna dubbla fullhet kommer att innebära Gudsrikets genombrott med kraft. Halleluja, amen! Jesus lever!
Det är inga nyheter jag kommer med. Jesus lever och det vet ni. Han har all makt i himlen och på jorden. När han beslutar sig för att ta tag i den där 33-årige oerfarne reformerte predikanten, lägger han beslag på både hjärna och hjärta. Han tar hans hjärta och visar, att så och så ligger det till. Jag är idag i Jesu händer helt och hållet och kan bara säga: Herre, du vet, vilken upplevelse jag var med om ..., vilken eld det var.

Men nu vet jag, att det kommer en uppfyllelsens dag över hednavärlden. Och det är inte meningslöst att vi är här. Jag tror, att det kommer. Vi har sju år kvar till 1988. Precis i början av dessa sju år är jag här för att informera er om vad Herren sade och visade mig 1948, ett år laddat med stora händelser. Det året försökte det judiska folket att i egen kraft komma hem utan Lammets blod. Sionismens uttåg skedde utan Lammets blod och är därför en återvändsgränd.
Men inför den kommande nöd som detta föranleder, lägger Gud på oss, som känner Lammet, ansvaret att fånga upp det judiska folket. Vi har som kristna ansvaret världen över att enas vid ett enda bord och att leda det judiska folket till Messias. Visserligen läser vi att "Jerusalem skall bli förtrampat av hedningarna" men det finns en gräns, ett "tills dess att" (Luk. 21:24).
På samma sätt finns det en gräns för den omvända festcykeln i Upp. 8 och 9. Denna gräns är glödande het och vi finner den i Upp. 10. Ängelns ben i detta kapitel är som pelare av eld. Det finns en gräns för den omvända festcykelns plågor i Uppenbarelsebokens kapitel 8 och 9.

När vi hednakristna har kommit till fullhet, det vill säga när Gud har uppfyllt sina löften till oss, ska därigenom Israel också få uppleva att Gud uppfyller sina löften till dem och komma till fullhet. Denna tvåfaldiga uppfyllelse kommer att innebära lövhyddohögtidens genombrott. Det finns en gräns.
Guds syfte med den omvända festcykeln över Israel är inte att den ska vara ett mål i sig själv. Gud finner inget behag i syndares död. Gud är kärlek. Jesus bad på korset: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör".
Tårarna rann på hans kinder, då han såg ut över Jerusalem och förstod, vilken lång och fruktansvärd väg som låg framför dem. Då sade han: "O, att du idag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon" (Luk. 19:42).
Jerusalem skulle bli förtrampat av hedningarna tills dess att hedningarnas tider är fullbordade (Luk. 21:24; 1917 års övers.). Denna fullbordan av hedningarnas tider innebär inte utan vidare ett slut på hedningarnas tider, utan att de hednakristna kommer in i och verkställer den uppgift, som Gud anförtrott dem, nämligen att "uppväcka judarna till avund" (5 Mos. 32:21; Rom. 11:11; 1917 års övers.).
Det innebär också att bekännelsen till Lammet måste vara värdig och sanningsenlig. Utifrån en sådan hednakristen bekännelse kommer också kraften för det judiska folkets frälsning att frigöras. Ja, jag tror, att det inte är en tillfällighet, att det går att urskilja en lagbundenhet i Guds gärningar. Detta gäller också vissa tal. Jag kan berätta, att många judar är också medvetna om detta och känner bävan. Det gäller inte endast talet 40. Naturligtvis är det viktigt, att vi lägger märke till att Jerusalem förstördes 40 år efter det att Jesus öppet framträdde. Likaså ska vi lägga märke till tidens tecken idag, när staten Israel nu har existerat i snart 40 år. Det finns ytterligare en lagbundenhet. Även den får judarna att rysa:
Mitt hjärta bävar.

Paulus säger: "Du ser, att Gud är både god och sträng: god mot dig om du håller fast vid hans godhet, sträng mot dem som har fallit."
"Ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna (judarna) ska han inte heller skona dig (den hednakristna församlingen)"
(Rom. 11:21-22).

Jag har haft tillfälle att personligen tala med kardinal Bea i hans palats i Rom om denna text. Också Rom ska huggas av. Jerusalem ska åter komma i fokus, när judarna vandrar i Jesu ljus. Ty Herren ska utgjuta sin Helige Ande över den hednakristna församlingen och återigen församla sitt blodköpta folk till ett folk för att det ska bli en kraft till frälsning för det judiska folket.
"... för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet" (Rom. 11:31; 1917 års övers.).
På grekiska återges detta med dativ, nämligen med dativus instrumentalis. Det finns professorer i klassiska språk som har undersökt mina böcker och de har sagt: "Det stämmer".

Jag sätter inte intellektet i högsätet. Men jag har frågat dem: "Här är materialet. Stämmer det överens med det grekiska originalspråket? Undersök det! Pröva det!" De har svarat: "Ja, det stämmer bra".
Även i den svenska Bibeln översätter man på det viset: "... för att de genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder," - alltså instrumentalt - "också själva skola få barmhärtighet". Därefter följer slutsatsen: "Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet för att sedan förbarma sig över dem alla" (Rom. 11:31-32; 1917 års övers.).

Jag tror, att Jesus har vunnit seger och att han inte har tappat tråden efter pingsten. Gud har med stor exakthet uppfyllt Israels festcykel. Påsken uppfylldes genom att Gud gav Lammet (dvs. Jesu död under påsken). Därefter Omer-räknade Gud i himlen. Exakt på den 50:e dagen utgjöt han sin Ande. Den Helige Ande satte sig på de 12 nya stamfäderna i det andliga Israel. Dessa vittnade som brinnande facklor om levande Gud mitt i Jerusalem.
På samma sätt som påsken och pingsten uppfylldes i Kristus ska också lövhyddohögtiden uppfyllas i honom. Det kommer att ske... och det är nära. Även ni som församling kan få ta del i detta. Om ni här i Sverige möjligen kan göra något för upprättandet av Herrens bord, firandet av Herrens nattvard i enhet och endräkt, skynda er då! Ty när israeliterna skulle stryka blodet på dörrposterna i Egypten och äta lammet fick de samtidigt hålla sina stavar i händerna och ha sina länder omgjordade. De måste vara beredda på ett snabbt uppbrott (2 Mos. 12:11).
När de enkla herdarna hade fått ta emot budskapet från ängeln på Efratas ängar, skyndade de iväg till Betlehem och fann barnet (Luk. 2:16).
På påskmorgonen, när Herren hade uppstått, sade en ängel till kvinnorna: "Skynda er...till hans lärjungar"! (Matt. 28:7). Petrus och Johannes sprang genast dit... och fann graven tom (Luk. 24:12).

I våra dagar har Gud återigen bråttom. För vi står inför den stora vandringen till fridsriket. Av bara nåd vill Gud ge er äran att bli hans instrument för barmhärtighet mot det judiska folket. När vi samlas i kristen endräkt kring Lammets blod ska vi i bön kunna omsluta hela Mellanöstern.
Gud har givit oss ett budskap och om vi handlar därefter betyder det, att vi påbörjar vandringen till de gröna ängarna.

En medarbetare i Holland frågade mig: "Vet du varför Jesus i Getsemane bad just på ett stenkasts avstånd från lärjungarna?" Jag började söka i mina kommentarer, men fann ingenting om detta. Jag sade till min vän och broder: "Om Herren anser att vi ska veta detta, uppenbarar han det nog". Jag tänkte inte mer på det men jag bad: "Herre, om det är viktigt att vi vet, så får du uppenbara det". Cirka tre veckor senare hände något. Jag var inte alls sysselsatt med passionshistorien i mina tankar. Jag hade bestämt att besöka några sjuka och skulle gå ner några trappsteg utanför min ytterdörr. Medan jag gick i trappan, hörde jag en röst som sade: "Ett stenkasts avstånd är vad en herde klarar av".
Senare har jag själv sett det i Mellanöstern. Jag såg en arabisk herde med sin hjord. Ett av fåren irrade iväg och kom upp på en trafikerad väg. Herden tog då en sten och kastade den precis intill fåret, som sprang tillbaka till hjorden.

Jesus som Herden brottades i Getsemane. Han brottades för att Guds utvalda bland judar och hedningar skulle frälsas från Guds vrede. Han är herden som alltid kan nå sina får. Frontlinjen i Getsemane var så het, att hans svett blev till droppar av blod och föll till jorden. Visionärt har jag sett honom i Getsemane och... därför vet jag. I dödsångest bad han: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt" (Matt. 26;39).

Inför hans vandring till den tredje dagen, härlighetens och uppståndelsens dag, fanns inget blod på tältöppningen. Han fick ge sitt eget blod och gjorde det som en fåraherde på ett stenkasts avstånd från fåren. Med tårar i ögonen gick han till lärjungarna och sade: "Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig?" Det var en vaknatt, en påsknatt för Herren (jfr 2 Mos. 12).

Han har fullbordat verket. Vi kan påbörja vandringen. Allt är möjligt för den som tror. Vi kan få vara en välsignelse för Mellanöstern, för både judar och araber, hela Abrahams tält, men vi måste äta lammet i ett enda hus (2 Mos. 12:46).

När vi inte gör något annat än bråkar med varandra, och våra kyrkor och samfund har blivit våra egna revir, som ska försvaras, då är vi som hedningarna. Jag såg en TV-film om Afrikas djur. Vissa djur har ett körtelsekret, som de använder till att märka ut sina revir. Folken gör samma sak. Herrarna i Kreml tror inte längre själva på kommunismen men den fungerar som deras körtelsekret i Polen, Tjeckoslovakien osv. Dessa områden faller inom deras revir. "Kommunismen är enda räddningen". Just nu lider polackerna oerhört på grund av detta.
Guds församling däremot borde vara världens ljus. Deras predikanter och pastorer får inte använda sig av "körtelsekret" och avgränsa revir. De får inte säga: "Detta är mitt baptist-territorium, mitt pingst-territorium, mitt anglikanska territorium, mitt romersk-katolska territorium" etc. Då "stinker" det och om man fortsätter att göra så, kommer inte judarna att bli frälsta. De genomskådar splittringen i Guds församling. Moshe säger då till Samuel: "Har du sett, har du hört hur de bråkar i kyrkan!" Det är varken rätt eller trovärdigt. Skulle det ha något att göra med Jesus?

Detta var min första predikan. Jag hoppas att framöver kunna gå närmare in på vad Herren har visat mig. Jag hoppas att ni på ett seriöst sätt ska undersöka det. Ni ska inte springa efter någon människa. Det tror jag inte heller att ni gör. Men jag står inför Guds ansikte. Jag vet vem som har kallat mig och rört vid min tunga med eld, en eld så ofattbar, att jag var svartbränd ända ner i halsen. Min hustru såg och var vittne till det. Jag var med om ett elddop i den Helige Ande. "Han skall döpa er i helig ande och eld", sade Johannes Döparen.
Vi behöver renas i Jesu blod. Vi måste i hans namn och i hans kraft återställa Guds församlings enhet. På ett symboliskt sätt behöver vi tvätta varandras fötter och bekänna vår skuld gentemot varandra. Vi har uteslutit varandra. Vi har sett på varandras nattvardsbord som orena.
Om vi nu vill öppna oss och ha del i den stora framtid, som Gud vill ge, måste vi börja med oss själva. Också jag vill börja med mig själv och be: "Jesus, rena mig och fyll mig åter med din Helige Ande! Led mig och gör mig till en välsignelse!"

Om detta har varit till välsignelse för er, säger jag:
"Av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten" - på hebreiska 'kabod' = 'övertaget' - "i evighet, amen" (Rom. 11:36).