De korslagda händerna

Kära syskon!

Jag har inte kommit till Sverige för att upphöja människor. Men jag är tacksam för alla fina sånger, som jag får höra här. Mellan lovsångerna får jag här framföra mitt budskap. Mitt budskap är egentligen detsamma som vi finner i Rom. 9 - 11. Också det budskapet står emellan två lovprisningar.

Låt oss tillsammans läsa den lovsång, som Paulus avslutar kapitel 8 med:

"Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre" (Rom. 8:37-39).

Även avslutningen på kapitel 11 är en lovprisning. Den vill jag också gärna läsa med er:

"Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla. Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen" (Rom. 11:32-36).

När Paulus har avslutat sin lovprisning i slutet av kapitel 8, är det som om han plötsligt står inför en avgrund. Å ena sidan har han just jublat över frälsningen och den gränslösa tryggheten i Gud och Jesus Kristus. Å andra sidan kommer han att tänka på sitt eget folk judarna. Då säger han:
"Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, ty jag är fylld av sorg, och mitt hjärta plågas ständigt. Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus, om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen" (Rom. 9:1-5).
Paulus uttrycker sig här i form av en ed. För det första: "Jag talar sanning i Kristus". För det andra: "Jag ljuger inte". För det tredje: "Den Helige Ande låter även mitt samvete bestyrka det".
Ni kanske tycker att det låter överdrivet och att man inte skulle behöva uttrycka sig på det sättet. Så går han vidare och säger att han är "fylld av sorg" och att hans hjärta "ständigt plågas", att han önskar att han själv skulle "fördömas och skiljas från Kristus" om det kunde hjälpa hans bröder och stamfränder. Slutligen räknar han upp alla fördelar, som de har: "De är ju israeliter, ..."

När aposteln Paulus har sagt allt detta, börjar han fundera över historien. Plötsligt förstår han, att det som hänt i frälsningshistorien inget annat är än det som patriarken Jakob gjorde på sin dödsbädd (1 Mos. 48:1-22). Hans barnbarn, Josefs söner Manasse och Efraim, fördes till honom för att han skulle välsigna dem. Josef, deras far, stod bredvid och var naturligtvis nyfiken på vad fadern Jakob hade läst i framtidens bok om sönerna. Josef ställer den äldste sonen Manasse under Jakobs högra hand och den yngste, Efraim, under hans vänstra hand. Han förväntar sig att fadern skall ge sin välsignelse på det viset. Men plötsligt korsar den gamle patriarken sina händer. Josef var själv en stor profet men detta kunde han inte förstå. Han avbröt sin far och sade: "Inte så, min fader" (1 Mos. 48:18). Josef tänkte naturligtvis: "Pappa ser inte så bra längre". Men fadern Jakob såg i den Helige Ande och därför kunde han verkligen läsa i framtidens bok. I den såg Jakob direkt att inte den äldste, utan den yngste sonen skulle ta emot den största välsignelsen. Därför korsade han sina händer.
När nu Paulus funderar över Israel och frälsningshistorien, går det upp för honom, att också Gud har korsat sina händer. I Abrahams familj var det inte den äldste sonen Ismael, som fick ta emot den största välsignelsen, utan Isak, den yngste. Vi ser alltså, att Gud korsar sina händer i de gamla familjerna.
I Isaks familj var Esau den främste och starkaste sonen. Han var den förstfödde. Men ändå fick inte Esau, utan Jakob den största välsignelsen. På samma sätt är det också i Guds frälsningsplan i stort. Först inympas hedningarna. Dessa ska först bli ett och få uppleva Andens fullhet. Därefter ska också Israel åter inympas och komma till fullhet (Rom. 11:12; 11:17-20; 11:25-26).

Vänner! Att få stå under Guds vänstra hand är inte så illa det heller! Också där blir man välsignad. Halleluja!
Det finns emellertid en fastställd ordning i Guds suveräna handlande, i Hans nådesgärningar. Gud korsar händerna. Han är inte beroende av vår natur eller begränsad genom vår förstfödslorätt. Gud är inte heller beroende av Israel. I sin suveräna nåd är Gud fri.
Aposteln Paulus förstår detta. Men han känner "en stor sorg" över att Israels folk ännu inte har kommit in i Guds vilja. Men när han överblickar historien, inser han: hedningarna ska först nå sin fullhet, och "så" - alltså på samma sätt - må så vara under Guds vänstra hand, ska hela Israel bli frälst (Rom. 11:26; 1917 års övers.).

Paulus, som hade börjat detta avsnitt i sitt brev med en lovsång, (Rom. 8:37-39) avslutar det också med en lovsång: "Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen." Nu passar det att vi också läser Rom. 11:25-29:

"För att ni inte ska vara självkloka, mina bröder, vill jag att ni inte ska vara ovetande om denna hemlighet: förstockelse har drabbat en del av Israel tills dess att hedningarnas fullhet har kommit och så ska hela Israel bli frälst (vår övers.), såsom det är skrivet: 'Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund som jag gör med dem.' Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra" (1917 års övers.).

Ja, så står det: "Sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra". I detta återspeglas heligheten i Namnet Jag är den Jag är. Även om Israels folk tog del i Kristi korsfästelse förblir dessa ord sanna: "Sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra".
En gång utvalde den Evige Israel bland alla världens folk för att de skulle tjäna honom som ett folk av präster. Trots att de har fallit och gått sina egna vägar, upphäver människors trolöshet ändå aldrig Guds trofasthet (Rom. 3:3). Detta är ett ämne som jag diskuterar också i mina kontakter med rabbiner. Jag har sagt till dem: "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud har talat med mig. Han talade med mig på samma direkta sätt som han talade med Abraham. Den Evige vet det."
Vad ska jag göra med en gudomlig uppenbarelse? Skriften säger, att jag ska ta den till prästen. Nu är det så, att judarna är prästfolket och jag har frågat dem: "Vill ni vara snälla och undersöka mitt budskap?" Rabbinerna svarade: "Ge oss det i skriftlig form!" Det kommer jag också att göra. I november i år (1981) hoppas jag kunna framlägga mitt budskap skriftligen för dem. Jag hoppas att också ni vill studera budskapet. Under dessa dagar har ni hört något av det. Halleluja! Jag är mycket glad, att jag får tjäna Namnet Jag är den Jag är. Jag tror, att min broder Donobauer, som tolkar mig, och likaså andra "herdar", som är närvarande, står i samma tjänst. De står öppna för andliga ting. Det är mycket viktigt, att de står öppna för Anden, för aposteln Paulus har varnat oss alla: "För att ni inte ska vara självkloka, mina bröder, vill jag att ni inte ska vara ovetande om denna hemlighet: förstockelse har drabbat en del av Israel tills dess att hedningarnas fullhet kommit och så ska hela Israel bli frälst" (Rom. 11:25; vår övers.).

Aposteln Paulus såg ett samband mellan detta att vara ovetande om denna hemlighet och att vara självklok, att lita till sitt eget förstånd. Aposteln såg sambandet mycket klart. Viktigt är också att han skrev detta till församlingen i Rom.
Under ett besök i kardinal Beas palats har jag framhållit detta personligen för honom: "Ni representerar församlingen i Rom. Er församling har tagit emot ett brev. Var någonstans har ni gömt det? Aposteln Paulus adresserade brevet till er och naturligtvis via Rom också till hela den hednakristna världen. Och aposteln har varnat er... Om ni inte längre förväntar er att Israel en gång ska bli frälst och att denna frälsning ska leda till ett genombrott av Gudsriket över hela världen, då blir ni självkloka. Denna självklokhet leder till en massa dåraktiga saker som t.ex. påvens ofelbarhet, inkvisitionen, häxprocesser osv. Ja, det berör till och med den politiska världen." Senare ska jag komma tillbaka till detta...

Aposteln Paulus varnade församlingen mycket allvarligt. Han klargjorde för de kristna i Rom, att det föreligger ett samband mellan brist på kunskap om Israels hemlighet och den andliga självklokheten. Senare, efter reformationen, har också i de reformatoriska kyrkorna utvecklats dogmatiska system, vilka alla återspeglar en attityd av stor självklokhet. Genom dessa system förtrycks de andliga gåvorna och Andens verk. Man är inte längre mottaglig för Gud. Detta vet de. Även i de reformatoriska kyrkorna har man fått en attityd av att vara nästan ofelbar. Jag hoppas, att man så småningom för några kronor ska kunna beskåda på museum den s.k. "Petrus'", påvens heliga stol. Man kan gärna hänga en skylt på den: "Här satt en människa, som trodde att han kunde tala, ex cathedra, utan att någonsin ha fel!"

En gång hade jag förmånen att få tala med en lärd professor, en framstående jesuit. (Denne man hade till och med givit påven lektioner på ungerska.) Jag frågade honom: "Vad tror ni kommer att hända med den romersk-katolska kyrkan, när judarna strax tar emot Jesus Kristus som Messias och utropar inför hela världen: 'Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!' Vad kommer då att hända med Rom, när de inte blir katoliker?" Han blev mycket förskräckt, föll ner på knä och bad mig: "Vill ni lägga händerna på mig?" Det gjorde jag naturligtvis. Jag lade händerna på honom och bad att Herren skulle ge honom mera ljus så att han kunde ge påven nya lektioner.

Här har vi en mycket allvarlig varning, som i första hand riktades till församlingen i Rom. Men också de reformatoriska kyrkorna har glömt bort denna varning och har därigenom blivit självkloka. Denna självklokhet medför olycka och katastrofer för hela världen. Aposteln Paulus fortsätter: "Förstockelse har drabbat en del av Israel..." Gud korsar sina händer. Men till slut kommer han också att välsigna Israel. För detta vill han använda våra händer.

I Rom. 11:1 ställer aposteln frågan: "Kanske Gud har förskjutit sitt folk?" Det grekiska uttrycket för "förskjuta" har samma innebörd som det skiljebrev, som en man gav till sin hustru. Egentligen lyder alltså frågan: "Har det ägt rum en skilsmässa mellan man och hustru, mellan Gud och Israel? Har Gud någonsin sagt till Israel: "Varsågod, här har du ditt skiljebrev?" Paulus svarar: "Visst inte!" Sedan fortsätter han: "Jag är ju själv israelit. Jag är själv ett levande bevis på att Gud inte givit något skiljebrev åt Israel. Jag är ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte givit något skiljebrev åt mitt folk". Nej, det är omöjligt! Gud har inte förskjutit sitt folk... som han en gång har utvalt. Den som tror så, förgriper sig på Herrens namn, Jag är den Jag är.
Paulus tänker omedelbart på profeten Elia. Namnet Elia betyder: min Gud är den jag är, Eli-a. A:et är en förkortning av Jahwe, "ejeh asher ejeh", "jag är den jag är".

Det är en omöjlighet, att Gud skulle ta tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom. 11:29). Visst kan det dröja ett par tusen år innan han uppfyller sina löften. Folket kan komma på villovägar eller bli förhärdat och förblindat. Men i hednavärlden förbereds något genom vilket Gud ska öppna judarnas ögon. Paulus talar om detta i kapitel 11:11b: "Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola uppväckas till avund" (1917 års övers.). Här handlar det alltså om att väcka deras avundsjuka för den frälsning, som har kommit oss till del.
Termen "väcka till avund" härstammar från äktenskapet, från ett kärleksförhållande, där man vakar över sina relationer. Aposteln Paulus vill i överensstämmelse med och utifrån Gamla Testamentet säga: Om ni överger den levande Guden, är en sådan avfällighet lika med horeri. Den är lika med äktenskapsbrott, ty Israel och levande Gud är förenade med varandra som i ett äktenskap. Ändå ger Gud inte något skiljebrev. I stället säger han egentligen till Israel: Om ni springer efter en annan, ska jag också göra det. Då ska jag uppenbara min kärlek i Sverige och på så vis ska jag väcka er avundsjuka, Israel."
Detta är naturligtvis bildspråk, ty Gud syndar inte. Man måste förstå det på ett heligt sätt. Gud säger liksom: "Då går jag också ut och sätter mig med någon på en bänk och flörtar och därborta i hednavärlden ska jag avslöja mina hemligheter. Om ni, trots att jag har uppenbarat mig för er, inte längre vill vara mitt utvalda folk av präster, skänker jag mitt hjärta till andra. Då ska jag i hednavärlden berätta om mycket intima och personliga saker. Då ska jag ge dem nya uppenbarelser. Genom min Ande ska jag förkunna för dem om de tillkommande tingen och Israel ska få se att mitt ord också där verkligen går i uppfyllelse. Jag ska ge hednavärlden apostlar och profeter, så att ni kan se, att jag verkligen bor där och talar."

Profetians gåva är nödvändig för att Israel ska omvändas. Jesus sade om denna gåva: "Jag säger det redan nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, skall tro att jag är den jag är" (Joh. 13:19). Detta är profetians funktion. Profetia är ett Guds tal, ett ord ur den Heliges mun. Också det vill Gud använda för att väcka Israels avund. Judarna kommer att förstå, att profetia inte är något som har sitt upphov i t.ex. sinnessvaghet eller efterblivenhet, utan är Guds ord i verksamhet. De ska förstå, att det rör sig om heliga ting, framsprungna ur Guds kärlek.
Det är ett tragiskt faktum, att tron på evangeliet i så många kyrkor och samfund har frikopplats helt från Israels framtid medan de i Skriften är så fast sammanlänkade. Aposteln Paulus säger: när "hedningarnas fullhet har kommit" - alltså då Guds verk i hednavärlden nått sitt klimax - "skall hela Israel så", det vill säga genom att Gud uppfyller sina löften, "bli frälst" (Rom. 11:25-26).
Då kommer Herren själv att sända Elia. Då kommer hans handlande i hednavärlden genom den Helige Ande att bli så intensivt att judarna ska inse att Jesus är Messias. "Så", "på detta sätt", (på grekiska används ordet "houtos") ska hela Israel bli frälst.

I detta sammanhang är det mycket viktigt, att vi också ett ögonblick uppehåller oss vid den grekiska termen "pleroma", som betyder "fullhet". I min nederländska Bibel har den översatts så. Men ibland översätts den också med "fullt antal", "Vollzahl", "full number" o.s.v. Detta är en mycket felaktig översättning. I Rom. 11:25 står alltså: "... tills dess att hedningarnas fullhet kommit..."
Jag har också talat i Tyskland och på flera platser har jag sagt och frågat: "Hur är det möjligt, att ni tyskar har hamnat i en sådan här situation?! I alla avseenden, menar jag."
Vad beror det på, att de är så grundliga? Också när de forskar i Skriften är de mycket noggranna och deras arbete resulterar i tjocka kommentarer. Stora och viktiga verk har de åstadkommit. Tyska professorer är verkligen mycket lärda. Jag respekterar dem djupt för detta. Men varför har man, när det gäller Israels framtid, fortfarande en så falsk bibelöversättning? Luther-bibeln, t.ex., översätter "pleroma" med "Vollzahl". Det står i Rom. 11:25: "... wenn die Vollzahl hineingeht..."
I Sverige har den lutherska kyrkan stor betydelse. Tala gärna med den angående denna översättning!
Jag är naturligtvis beredd att avlägga räkenskap för den bibelexeges, som jag här ger. Det är mycket bedrövligt, att man fortfarande äger en Bibel som, beträffande Israel, innehåller ett så stort översättningsfel. Det grekiska ordet "pleroma" har ingenting att göra med "Vollzahl" eller "fullt antal" utan måste förstås kvalitativt och översättas med "fullhet". Det har att göra med att Gud uppfyller sina löften. Jag kan naturligtvis inte här i kväll tala i akademiska termer. Men jag skulle vilja be om er speciella uppmärksamhet. Vill ni då vara snälla att jämföra i Rom. 11 verserna 12 och 15 med varandra!
Vi läser i vers 12: "Om nu deras fall gav världen rikedom och deras tillkortakommande gav hedningarna rikedom, hur mycket mer skall då inte deras fullhet ge!" Också här finner vi på grekiska uttrycket "pleroma". Vi ser, att i denna mening står "fall" och "fullhet" i kontrast till varandra. "Fall" står för deras avfall från Gud och "fullhet" står för att de på nytt upptas av Gud och under den Helige Andes ledning kommer till sin bestämmelse: att vara ett rike av präster.
Låt oss nu läsa också vers 15: "Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande ha med sig om inte liv från de döda?" (1917 års övers.) Nu kan vi jämföra verserna 12 och 15 med varandra. Förkastelse - fall och fullhet - upptagande är korrelata begrepp. De har samma betydelse. De är synonyma begrepp. Orden har samma värde och återger samma sak. Paulus resonerar: När hedningarnas fullhet kommit, vill Gud använda den kristna hednavärlden. Gud kommer då att där ge sin fullhet, så djup och intensiv, att judarna därigenom uppväcks till avund och sålunda själva kommer till fullhet. Detta har alltså ingenting att göra med "Vollzahl" eller "fullt antal". Det är inte fråga om ett antal, alltså om en kvantitativ förståelse, utan om en kvalitativ förståelse, det vill säga fullhet. Utifrån denna felaktiga översättning av ordet "pleroma" till "fullt antal" i stället för "fullhet" har man konstruerat fram följande resonemang: När de utvalda är fulltaliga och har upptagits till himlen, då kommer Israels tid.
Bredvid detta resonemang har man också lagt det som står i Luk. 21:24: "Jerusalem skall bli förtrampat av hedningarna, tills dess att hedningarnas tider är fullbordade" (1917 års övers.). Det är klart, att hedningarnas tider kommer att fullbordas men det betyder inte att tiderna och världshistorien för hedningarna är slut. Det betyder däremot:
När hedningarna har slutfört det för dem bestämda uppdraget att uppväcka judarnas avund, upphör förtrampandet av Jerusalem på grund av detta. Det är vad det betyder.

Herren talade med mig 1948 och sade ordagrant: "Om jag tiger i två dagar, tror du då, o, människa, att en uppfyllelsens dag aldrig skall lysa över mina friköpta?"
Också Israel är ett blodköpt folk. De kallas Herrens förlossade (Jes. 62:12). En del grenar kan ha huggits bort men Gud talar om hur det verkligen förhåller sig: Jag har förlossat dem. Så finns det också vilda grenar. Även de har blivit friköpta och förlossade genom Lammets blod och har så blivit inympade i det ursprungliga äkta trädet.
Det kommer en uppfyllelsens dag, då han ska utgjuta sin Helige Ande så mäktigt, att Israel väcks till avund. Jag tror, att han har börjat med det. Jag ser det som ett under, att jag kan få tala här. Gud har liksom klivit rakt igenom alla konstruktioner och organisationer. Jag ser det som ett under, att det fanns pastorer, som hade modet att kalla en främling som jag så att vi här tillsammans kan undersöka Skriften.
Ni kan pröva vad jag har sagt. Ni kan framlägga bandinspelningarna från dessa gudstjänster för era professorer och era specialister på grekiska och rådfråga dem. Ni kan också fråga språkexperter på hebreiska eller vad ni vill. De kommer att säga att det stämmer. Så är också fallet i Holland. Jag vill inte nämna några namn men en mycket berömd professor i grekiska sade till mig: "Under flera månader har jag studerat din bok tillsammans med Bibeln. Jag ställer mig bakom din exeges. Det stämmer!"

Det är i allra högsta grad viktigt för vårt trosliv, att vi förstår detta rätt, för då kan vi få insikt om Israels mäktiga framtid. Då förstår vi vad som står i kapitel 11:28-29: "Ser vi nu på evangelium, så är de hans ovänner för er skull; men ser vi på utkorelsen, så är de hans älskade för fädernas skull. Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra" (1917 års övers.).
Dessa verser är ett återsken av Namnet Jag är den Jag är. Det han har utvalt förblir utvalt. De kan falla i synd och göra vad som helst men Gud förblir trofast. Om det nu finns hednakristna, som påstår, att vi inte längre har något med judarna att göra, då är de ute på fel väg. En konsekvens av detta blir att deras andliga liv spårar ur. Då kan det inte heller bli fråga om någon verklig väckelse.

Att jag tror på Jesus beror enbart på Guds nåd. Jag kan inte stoltsera med det. Det är endast Guds nåd. Var skulle jag vara utan Guds nåd? Den barmhärtighet som Gud har bevisat mig, vill jag använda för att visa det judiska folket barmhärtighet. Så ska också församlingen göra. Denna barmhärtighet ska verbaliseras i orden om korset. Den finner också sitt uttryck i den nattvard, som firas i endräkt, och i bönen om den Helige Ande och dennes ledning. Med allt detta kan vi omsluta Israel och så bli en kanal för Guds barmhärtighet. När församlingen får uppleva hedningarnas fullhet ska därefter även judarna komma till sin fullhet. "Min hämnd är barmhärtig", har Herren sagt till mig.

Paulus talar i början av Romarbrevet 9 i form av en ed. Jag vill här göra likadant. Ni är visserligen inte katolska präster men jag vill ändå ta tillfället i akt att bikta mig för er, mina syskon.
I augusti 1948 kom jag tillbaka från semestern och steg in i mitt arbetsrum. Jag hade aldrig fått lära mig att profetia förekommer i vår tid. Jag är bondson med båda fötterna på jorden. Jag går inte på vad som helst. Jag slogs i motståndsrörelsen och är realistisk till min läggning. Pigg och alert efter semestern kom jag in i mitt arbetsrum. Plötsligt upplevde jag, att det stormade och allt stod i lågor. Jag skrek till: "En Guds ängel!" Ett ögonblick därefter var jag vanmäktig och hade ingen makt över min hand. Dödssvetten droppade ner på skrivpappret framför mig, medan Herren talade. Jag måste omedelbart skriva ner det.
Han sade: "Mina barn har bett och Jag svarar. Nej, Jag skall inte ge antikrist" (härmed menas Kyrkornas Världsråd) "den äran att driva samman mitt folk, utan Jag skall göra detta genom mitt ords piskrapp. Se, Jag står på randen av er existens."
Svetten droppade ner på pappret. Budskap efter budskap kom. Jag förstod ingenting. Sedan kom orden: "Jag skall i hämnd överta ropet från dem som hånade mig när jag hängde i helvetets djup och kalla Elia och min hämnd är barmhärtig. Min ande ryter efter Elia".
Jag fattade ingenting av allt detta. Jag var 33 år gammal och predikant i den reformerta kyrkan. Ingenting visste jag om profetior. Senare har jag förstått:
Han vill återsamla stenarna till det sönderbrutna pingstaltaret, Jesu Kristi blodköpta men förskingrade församling. Gud vill återsamla sin församling kring Lammets blod och på det viset göra den till ett instrument för Israels frälsning.
Snart ska det judiska folket hamna i stor nöd. Då behöver de kunna se att bland hedningarna finns Messias, Jesus. Där finns Guds barmhärtighet...

Därför står jag här framför er och därför har jag talat i form av en ed. Herren vet, att det är bakgrunden till vad jag har predikat. Vad kan jag göra annat än bikta mig? Jag menar allvar. Jag har inte kommit hit för att jag utifrån egen insikt och eget intellekt vet bättre än svenska kristna. Om så vore skulle jag också vara självklok. Jag är inte förmer än någon annan. Andra kanske har ett större intellekt än jag. Men det kvittar. Det rör sig inte om det.
Något har hänt mig. Jag stod i ett Andens elddop och började profetera. Det blev nedskrivet på papper. Nu böjer jag mitt huvud och ber: "Herre Jesus, gör det klart också för ditt blodköpta folk i Sverige, att detta är din sanning".
Jag är svag. Den 11 januari blir jag 66 år. Vad kan jag uträtta på jorden?

Guds ord ska emellertid ha sin gång och Herrens uppdrag ska slutföras. Samla er, syskon, för att i full enhet bekänna er till Lammets blod! Samla er i enhet och rikta blicken på Jerusalem! Fräls det judiska folket genom ordet och korsets sakrament! Rädda det judiska folket genom den heliga nattvarden, hans offer! Herren vill genom er presentera sig själv för Jerusalem. Den avgörande stunden ska komma... Den kommer ovillkorligen. Allting närmar sig ett klimax. Här och var är judarna redan nu i denna sinnesstämning:
Om det blir så, att vi inte får leva och nationerna lämnar oss i sticket, då får vi förlita oss på våra atomvapen. Genom den hednakristna världens brutalitet har vi "sparkats" hit till denna refug. Vi lider faktiskt av ett Simson-komplex. Det betyder: om vi inte får leva vårt liv i fred, fattar vi om hednatemplets pelare och drar omkull dem. Hellre omkommer vi då tillsammans med hela den oomskurna världen.
De bär på detta komplex. Redan nu har de kryssningsrobotar, atomvapen och annat. De resonerar ungefär så här: Om det går snett för oss, kommer det att drabba hela världen (se Seymour M. Hersh: The Samson Option, 1991).

Judarna är ett representativt folk. Det handlar inte om Nairobi, Nya Zeeland eller Sverige. Nej. De har möjligheter att förinta hela världen. De sista verserna i Gamla Testamentet lyder:
"Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag icke, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning" (Mal. 4:5-6).
"... för att jag inte när jag kommer, ska slå landet med tillspillogivning", det vill säga slå med "cherem", förbannelse, total utplåning.

Vi har nått denna punkt. Här står vi nu. Det handlar om att vara eller icke vara för hela världen. Om vi kristna inte vill bli ett eller studera Guds löften och om alla bara går sina egna vägar och fortsätter framhäva sina egna institut och verksamheter... o, då kommer allt att gå fel!

Vi läste i inledningen: "Ni är världens ljus". Vi måste ta ställning i tro och vara beredda att pröva det profetiska ordet, när vi möter det. Ni ska aldrig följa människor, inte heller broder Leenhouts. Men jag talar till er utifrån Skriften. Naturligtvis också utifrån den speciella upplevelse jag varit med om, men "profeternas ande behärskas av profeterna" (1 Kor. 14:32).
Jag är underordnad den heliga Skrift. Om mitt budskap på något sätt skulle halta, bör man tala om det för mig. Då måste man öppna Bibeln och visa: "Titta, här har du fel!" Men ingen hör av sig. Det har jag bett om så många gånger såväl bland högutbildade teologer som bland andra Guds tjänare. Först nu börjar det röra på sig i Holland. Man har börjat säga: Ja, det budskapet är så allvarligt och påträngande, att vi måste undersöka det. Med allt vad jag har predikat under dessa dagar har jag velat inspirera er till att undersöka Skriften i detta ämne. Vidare har jag velat uppmana er att söka Guds församlings enhet för att därigenom kunna visa det judiska folket barmhärtighet. Att visa det judiska folket barmhärtighet är lika med att göra en insats för Gudsriket. Jag kan inte längre skilja dessa saker från varandra. Jag ser inget annat. Detta är Guds väg. Var jag än öppnar Bibeln, finner jag samma plan och mönster.
Ni har hört min predikan om Jona. Vi såg hur hedningarna blev inkopplade för att föra Jona på rätt spår. I Ruts bok hände samma sak. En hednisk kvinna kopplades in för att Davids hus skulle byggas.
I berättelsen om Josef finner vi att när Josefs drömmar hade förkastats, uppnår man i Egypten, i hednavärlden, en fullhet. Först där erkändes Josef som en man med Guds vishet. Skördemagasinen blir fulla. I slutet ser bröderna, att de har stulit Josefs bägare, siar-bägaren. De förstod, att de inte hade erkänt ett profetiskt ämbete.
Så böjer sig stjärnorna för den mittersta stjärnan och kärvarna böjer sig för den mittersta kärven. Judarna är ett stjärn-folk. När de böjer sig för den mittersta stjärnan, den store Josef, avgör de nationernas öden. När kärvarna böjer sig för den mittersta, för vår store Josef, ska vi hednakristna ta ansvar för att de, judarna, ska kunna utföra sitt uppdrag. Världen ska styras in i rätta banor när stjärn-folket kommer till sin bestämmelse. Om detta läser vi bland annat i Jes. 61:5-6: "... utlänningar skall bruka åt er åkrar och vingårdar men ni skall heta Herrens präster och man skall kalla er vår Guds tjänare".

"... vad skall då deras upptagande ha med sig, om icke liv från de döda?" (Rom. 11:15b)
Halleluja! En ny vår är på väg. Även om vi politiskt sett närmar oss klimax, ska mänskligheten inte gå under i ett atomkrig. I framtiden kommer Tyskland att vara involverat i denna klimax. Hör ni vad jag säger?

År 1948 grundades inte bara en falsk enhetsorganisation, Kyrkornas Världsråd, vilken idag fungerar som en täckmantel för kommunismen, en antikristlig rörelse. Också staten Israel grundades. Judarna hade tänkt sig att komma hem utan Jesus. Då delades Jerusalem officiellt i två delar. Samma år delades även Berlin i två delar. De allierades gemensamma förvaltning av staden upplöstes. Därefter byggde man muren, Guds förbannelse i sten. Ordet säger:
"Den som förbannar Abraham skall jag förbanna".

I sin grundlag från 1949 bestämde det tyska folket att i Guds namn sträva efter hela det tyska folkets återförening. Jag har de officiella dokumenten i min ägo. Ni kan själva få tag i dem. Alltså, i denna grundlag uppmanar man det tyska folket att i Guds namn sträva efter återförening. Vilken Gud är det fråga om? Bara Wotan. Ty Israels Gud har slagit dem i två stycken. Den som vidrör Guds ögonsten ger sig in på en farlig väg. Vidrört hans ögonsten är precis vad de har gjort.
Om någon skulle skjuta ihjäl vår holländska drottning, mördas en människa men en människa med en hög status. När det gäller det judiska folket, ångrar den Allrahögste inte sina nådegåvor och sin kallelse (Rom. 11:29).
Judarna är ett folk med status inför Gud. Och över dem som vill utrota, ge en slutgiltig lösning på judefrågan, kommer en dom. Kan man då hävda mot denna Gudsdom: I Guds namn ska vi sträva mot återförening? Gud säger: Först ska ni omvända er. De borde se till, att de fick en rätt bibelöversättning och lära sig, att det finns ett folk på jorden som inför Gud har en speciell status.

Jag vill inte blanda in politik men mitt budskap berör den politiska världen. Det berör det tyska folkets och hela Europas villovägar.
Vet ni, när det 1968 under Dubcek uppstod en längtan efter en ny politisk vår -den kallades "en kommunism med mänskligt ansikte" - resonerade ryssarna sålunda:
"När denna liberaliseringsvåg och nya atmosfär sprider sig, når den småningom också Östtyskland. Och när Östtyskland berörs av denna 'vår', kan den bära med sig fröet till ett återförenat Tyskland. Sedan skaffar sig det förenade Tyskland atomvapen och kryssningsrobotar och hoppar på oss igen."Bara av den anledningen slog ryssarna ner Prag-våren. Problemet är Västtyskland och att de inte förstår det judiska folkets höga status.
Varken lutheraner, katoliker eller andra tyska kristna har någonsin fattat att det judiska folket har en speciell status inför Gud. De har inte förstått att det finns ett namn "Jag är den Jag är". Nu gäller det Polen... Mycket farligt, mycket farligt måste det sägas.
Jag har offentligen talat om detta. Mitt budskap har till och med hamnat hos höga regeringstjänstemän. Jag hade förmånen att tala i en synagoga i Wuppertal. Bandupptagningen har skickats till alla regeringsmedlemmar. Jag har uppmanat dem att stryka den mening i grundlagen, som handlar om återförening och överlåta återföreningen åt Guds nåd. Om de skulle göra detta, vore det en trevare mot fred i förhållande till ryssarna.
Vi får inte glömma, att katoliken Adenauer också har givit sin tolkning av paragrafen i grundlagen om återförening. Han har ropat så att hela Tyskland hörde: "Wir müssen nukleäre Macht haben als ein Faustpfand für die Wiedervereinigung" (Ungefär: Vi är i behov av atomvapen som en tvingande garanti för vår återförening.).
Detta gav eko i Moskva. Där sade man: "Jaså! Jaha! Atomvapen inte för att försvara sig, inte i defensivt syfte, utan för att återförena Tyskland. Sedan ska man använda dessa atomvapen till att mörda vidare."
Under första världskriget 1914 - 1918 lät tyskarna mycket blod flyta. Under andra världskriget 1940 - 1945 mördade de fruktansvärt. Klart är att ryssarna är rädda.

Sverige är ett neutralt land. Ni kan sätta er in i detta och objektivt uttala er. Men jag säger er: problemet med tyskarna är att de inte förstår att det judiska folket har en hög status inför Gud. När problemet studeras så att detta berörs och ni ber över det, kan ni frimodigt gå till förbundskansler Schmidt och be honom: "Kan ni inte stryka paragrafen om återförening? Den är så farlig och ryssarna är verkligen ängsliga..." Missförstå mig inte! Det är den här paragrafen som de är rädda för. Ni vet, att när man hotade med att kryssningsrobotar skulle placeras i Västtyskland, följde omedelbart på detta beslut ryssarnas invasion av Afghanistan.
Problemet med Tyskland är att de inte begriper det judiska folkets status. Tysklands delning är en Guds reaktion på att hans ögonsten har vidrörts. Gud slog landet i två delar. Det är Guds reaktion på tyskarnas ovilja att böja sig. Vi måste tala om detta. Vi kristna är världens ljus och jordens salt. Vi måste tala om det i Guds kärlek. Jag har i Tyskland offentligt sagt: Tror ni verkligen att ni utan vidare kan ta det utvalda folkets barn och kasta dem levande i elden? Vi har sett hur små barn med sina kramdjur i famnen, pojkar i 4-5 årsåldern kastades in i godsvagnar, gasades ihjäl och brändes. Guds folk... Skulle ingen Guds dom komma över detta? Är han inte densamme i sina domar? Paulus säger: "Se alltså Guds godhet och stränghet..." (Rom. 11:22a).
Gud är god men han är också en Gud som kan döma. Efter ökenvandringen gav Gud israeliterna landet Kanaan i sin stora nåd. När de intagit Jeriko, sade den Allrahögste genom Josua: Jerikos murar får inte återigen byggas upp så att det på nytt blir en fästning. Den som åter bygger upp dessa murar, visar därmed att han inte längre tror på denna stora nåd, inte längre tror på namnet "Jag är den Jag är".

"När han lägger dess grund, må detta kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar må det kosta honom hans yngste son" (Jos. 6:26).

Under kung Ahabs regering cirka 400 år senare fick Hiel uppdraget att bygga upp Jeriko igen. Ahab var starkt influerad av drottning Isebel och trodde inte längre på den förbannelse som Herren uttalat. Hiel återuppbyggde Jeriko. Både hans äldste och yngste son dog. I 1 Kon. 17:1 ser vi att direkt därefter sände Gud profeten Elia, en man, som tjänade namnet "Jag är den Jag är". När man utan omvändelse bygger mot en Guds dom och i handling säger, att Gud är död, sänder Herren en eliansk kraft, ett vittnesbörd om namnet "Jag är den Jag är".

Tyskarna skrek: "Juda verrecke", "förbannade vare judarna". De förbannar Abrahams säd. Gud svarar då: "Den som förbannar Abraham ska jag förbanna. Där har ni en mur. Böj er nu!..."
Hedningarnas fullhet innebär att också Tyskland måste böja sig. Om Tyskland inte gör det, kommer det att leda till en oerhörd klimax. Då kommer den stora hettan. Inte heller Sverige ska kunna hållas utanför. Då provocerar man ryssarna. Jag är ingen vän av kommunismen. Men man får inte jaga upp ryssarna om man själv står med skuld. Först får vi lov att sopa rent framför vår egen dörr, i Sverige, i Holland, i Tyskland o.s.v.

"Gör alla folk till lärjungar!" uppmanar Herren oss (Matt. 28:19). Vi har våra individuella synder men det finns också stora kollektiva synder, nationella synder. Världen över har man syndat genom att överge Guds plan i Rom. 9 - 11. Är det då underligt, att lejonet börjar ryta? (Amos 3:8)
Hör på vad jag säger! Det som jag talar om har jag sett. Tiderna kommer att bli svåra. Vi ska komma igenom men bara om vi håller fast vid Lammets blod och om vi som Guds församling vill komma till sann enhet.
Jesus ber: "... att vi alla må vara ett... för att världen ska tro att du har sänt mig" (Joh. 17:21). Hans bön kommer ovillkorligen att besvaras. Men det handlar inte om ytliga ting utan går mycket djupt.
Vad kan jag göra? Vad gör jag? Jag kan bara bedja och vittna. Jag kan bara glädja mig över att jag blev så vänligt mottagen och fick predika lite och att här finns en ansats till öppenhet för ett fördjupat studium av detta ämne. Det kan vara en början till något nytt. Jag vill tro det. Jag är beredd att tala mer om detta men stunden har kommit att jag måste sluta.
Guds löften står emellertid kvar "... för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skall få barmhärtighet. Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla" (Rom. 11:31-32; 1917 års övers.).
Sådana är Guds outgrundliga vägar i historien. "Ty vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?" (Rom. 11:34-35; 1917 års övers.).

Vi ger varandra presenter. Det hör till god ton att man ger något tillbaka. Men Gud är helt och hållet suverän. Han säger till er: "Lyd mitt ord i tro...", "... för genom den barmhärtighet som har vederfarits eder skall också de få barmhärtighet".

"Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen" (Rom. 11:36).