INNEHÅLL



Förord

Inledning

Mysteriet Israel
Kallad 1948
Elias uppdrag
Araberna

De kloka och de oförståndiga brudtärnorna

Om det dröjer länge
Var vaksam!
Porten stängs

Jesu vandringar mellan templet och Olivberget

Messias' fötter
Jesus är uppfyllelsen även av detta
Den inre cirkeln
Tider och tillfällen

Mannen med krukan och fottvagningen

En liknelse i handlingar
Den sataniska politiken
Amerika
Mannen med krukan
"Hiel-byggandet"
Kolonialismen
Den heliga formeln
Altartävlingen
Slutsats


Nattvarden instiftas och Judas avslöjas

Den upp- och nervända världen
Frontlinjen
Avslöjandet genom nattvarden
Ett försök att gripa makten
Redskapet eller Ordet
Två funktioner
Att gå i borgen

Slutord


Ett svårt uppdrag
Att gå ombord på båten till Jerusalem
Uppdraget kvarstår
Vittnen i en process

Bilaga: Översikt över frälsningshistorien

Presentation av författaren

(totalt ca 85 sidor)

Förord


Till grund för denna bok ligger bland annat fyra predikningar om ändens tid, som jag höll under maj - oktober 1991. En viss bearbetning har varit nödvändig för att omvandla talspråk till skriftspråk. Det blev också önskvärt att bifoga litteraturhänvisningar för att förtydliga vissa saker. I kapitel 3 har detta gjorts i högre grad än i övriga kapitel. Slutordet i denna bok, vilken introducerar Shofar-serien bestående av sju delar, är samtidigt ett tack till den grupp troende, som i åratal har burit och stött mig i min speciella kallelse.

Shofar-serien kommer att bestå av följande delar:

1. Mannen med krukan
2. Apokalypsens sju shofarim
3. Josefs bägare
4. Hedningarnas fullhet
5. Den avgörande stunden
6. Elia förvärvar en brud
7. Tjurkalven krossas


A. A. Leenhouts
December 1991


Inledning

Mysteriet Israel


När jag försöker överblicka den väg, som det judiska folket har fått vandra under snart två tusen år, blir alla måttstockar oanvändbara. Det handlar om alltför stora saker för att rymmas inom ramen för mänskliga analyser. Redan för cirka femtio år sedan konfronterades jag med "mysteriet Israels" mörka sida. I byn Vlagtwedde, där jag var predikant, samlades judarna upp och föstes ihop i "Huset för kristliga intressen".
Hur kunde detta ske? "Kristliga intressen" - finns det möjligen en symbolik i detta? Jag kände mig tvungen att gå in dit för att ta avsked av dessa hederliga, enkla medborgare. När jag kom dit, stod fascister på vakt vid ingången, beväpnade med kulsprutepistoler. "Vill ni också följa med till Polen, pastorn?" frågade en av männen. Jag svarade: "Nej. Är människorna härinne fångar?" Han bejakade detta och jag sade: "Kristus befaller mig att besöka fångar." Utan att be om lov gick jag in.

Vad var det jag fann där? Det var någonting obeskrivligt! En judisk mor lade sin baby på golvet, såg på mig och frågade: "Kan ni säga mig, pastorn, varför detta händer?" I hennes ögon kunde jag läsa en helvetisk smärta. En häftig sinnesrörelse tog struptag på mig. Ja, verkligen - alla måttstockar blev obrukbara. Det var som att kasta en blick ut genom en liten hyttventil över ett rasande, allt uppslukande och skoningslöst hav: Förintelsen. Jag kände mig fullständigt tillintetgjord. Efter en sista hälsning och önskan om att vi alla skulle få återse varandra i det nya Jerusalem, tog jag farväl.
Strax därefter skulle jag predika i gudstjänsten på den årliga "tacksägelsedagen för skörden". Till predikotext hade jag valt Jeremia 31:35-36:

"Så säger Herren, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet, så att dess böljor brusar, han vilkens namn är Herren Sebaot: Först när denna ordning inte mer består inför mig, säger Herren, först då skall Israels släkt upphöra att inför mig alltjämt vara ett folk."

Innehållet i denna text fick jag förståndsmässigt inte att stämma med det som jag nyss hade upplevt. Jag bad kyrkorådet om dispens från mina förpliktelser för denna gudstjänst. Man beviljade mig välvilligt detta. Jag såg ögon, ögon som återspeglade en oändlig själslig smärta. Jag kunde inte få bort denna syn från näthinnan. Än idag, ungefär ett halvsekel senare, finns den faktiskt fortfarande kvar!
"Vet ni varför?" Så löd frågan i "Huset för kristliga intressen". Intressen, intressen, intressen. Detta ord genljuder ännu i min ande. Jag vet, att varje jämförelse haltar. Men ändå...

Är vår världs alla kyrkor tillsammans verkligen en ren återspegling av det som vi så gärna sjunger om i psalm 89: "Jag vet, att den fasta byggnaden, beviset på Din nåd, efter Din bestämda plan skall stå klar på evighetens dag?" Eller liknar dessa kyrkor och samfund mer en förstorad upplaga av "Huset för kristliga intressen"? Måtte i så fall den judiska kvinnans fråga till mig mitt i detta "Hus för kristliga intressen" dåna i alla katedraler och kyrkor till den grad, att pelare och murar vibrerar. Och måtte då detta dån kombineras med vad jag skulle vilja kalla "ögonkontakt" med Förintelsens offer.
Alltså: frågan "Vet ni varför detta händer?" i kombination med en verklig ögonkontakt. Måtte den Helige Ande i den avgörande världskris, som närmar sig, också använda denna kombination på ett sådant sätt, att strupen på kyrkliga ämbetsmän och församlingsmedlemmar snörs ihop av rörelse och förfäran och endast tillåter sig snyfta: "Mea culpa, mea maxima culpa", min skuld, min mycket stora skuld.
Är nu allt detta bara mitt hjärtas bikt och bekännelse? Nej, ty den bok, som ni nu håller i, kan ni betrakta som mitt andliga testamente. Det gäller också de delar i Shofar-serien, som följer.

Kallad 1948


Ni kan nog föreställa er hur glad jag blev, när staten Israel grundades. Tack och lov! Äntligen ett hem för detta hårt prövade folk! Jag var också glad över grundandet av Kyrkornas Världsråd. Äntligen en förhoppning om att den världsomfattande kyrkliga splittringen skulle upphävas! Var inte vår oenighet en bidragande orsak till vår maktlöshet inför den avskyvärda fascismen? Det mäktigaste ingreppet i mitt liv kom emellertid 1948. Plötsligt tilltalades jag i storm och eld. Jag återger här några nyckelord:

"Jag skall i hämnd överta ropet från dem som hånade mig, när jag hängde i helvetets djup och kalla Elia och min hämnd är barmhärtig. Min Ande ryter efter Elia."

Innehållet i budskapen till de olika kyrkorna och till judendomen har jag redan behandlat i tidigare böcker. När hela Shofar-serien är avslutad, kommer de budskapen tillsammans med serien att framläggas för kyrkorna. Likaledes för judendomen.
Beträffande Kyrkornas Världsråd, förstod jag, genom budskapet som 1948 kom från den Högstes tron och åtföljdes av ett flertal visioner, att den ekumeniska rörelsen redan då, i princip, var det tjugonde århundradets judaskyss. Ett streck ströks över alla mina förväntningar angående den efterlängtade enheten mellan kyrkorna.

När det gäller judendomen har jag fått se, hur detta judiska folk har tvingats gå en väg genom historien som är parallell med Jesu väg. På samma sätt som han kastades ut ur Jerusalem och drevs fram längs Via Dolorosa för att till slut nå avrättningsplatsen, så slängdes också det judiska folket år 70 ut ur Jerusalem och jagades under nästan 2000 år längs "Via Dolorosa" för att slutligen komma fram till sin andliga avrättningsplats. Staten kommer att bli deras kors.
Jag skrev detta redan 1981 i min bok "Altartävlingen" och tillade: "Detta budskap, detta tillkännagivande, skriver jag ner med en djup rörelse, som inte kan återges adekvat i någon form av skrift" (sid. 95).

Alltså ströks 1948 även ett streck över mina föreställningar om det judiska folket. Mina föräldrar lärde mig detta: den Heliga Skrift är en guldgruva. Antagligen delar många av mina kollegor den uppfattningen. Men genom ovannämnda religiösa upplevelse hamnade jag med ett enda slag i ett annat "schakt". I andligt hänseende blev jag ofrånkomligen fjärmad från min kyrkas tradition. En annan optik hade bränts in i min själ.
Naturligtvis har jag sedan, i mer än fyrtio år, följt den kyrkliga utvecklingen intensivt, liksom sionismens strävanden. Men det har jag då gjort utifrån denna inbrända optik. Efter 1948 har jag läst tidningen på ett annorlunda sätt. Låt mig ge ett litet exempel! I tidningen "Nieuw Israëlitisch Weekblad" av 1 november 1991 läste jag en artikel av Herman Bleich under rubriken "Glöm inte". Där skriver han:

"Under de två år, som tyskarna ockuperade Kiev, mördades i Babi Jar ungefär 200.000 människor på ett fasansfullt sätt. Under Nürnberg-rättegången mot tyska krigsförbrytare avslöjades de nazistiska mördarnas arbetsmetoder. Babi Jar var en ravin med branta väggar. Offren tvingades lägga sig på marken med ansiktet nedåt för att sedan avrättas. Varje grupp, som kom efter, måste lägga sig på den föregående. Under en timmes tid sköt trettio tyska massmördare med maskingevär dessa människor och avlöstes sedan. Detta fortgick tills det blev mörkt. Nästa morgon återupptogs arbetet. Barn kastades ofta levande ner i djupet."

Jag är väl medveten om, att man här beskriver bara några få steg, som det judiska folket har tagit på sin "Via Dolorosa". Detta får verkligen inte glömmas! På samma insändar-sida i ovannämnda veckotidning skriver den judiske journalisten G. Philip Mok under rubriken "Israel på korset".

"... sessioner, i vilka Israel naglas fast vid det korsformade bordet i Madrid genom det internationella 'packet' och tvingas till eftergifter, som är av ondo, om inte den judiska staten vill begå självmord."

Det är en träffande formulering. Dessa ord låter i mina öron som en alarmsignal. Frågan är: kan Israels enorma militärmakt och nukleära potential bli en motvikt till ovannämnda fastnagling? Än en gång: Utifrån min inbrända optik säger jag "nej".
Genom en uppenbarelse från Jesus Kristus vet jag, att Malakis sista vers och Uppenbarelsebokens kapitel 10 är identiska i Guds plan. Fastän Guds knutna näve höjs över hela Mellanöstern och en förbannelse, en dom i form av en nukleär explosion hotar, säger den Helige Ande genom Malakis mun:

"... för att jag inte när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning."

Inte bara Mellanöstern befinner sig i en ytterst farlig gränssituation. Guds oerhörda gärningar med det judiska folket, som är representativt för hela mänskligheten, har konsekvenser för alla nationer. Inom ramen för denna inledning vill jag ge några exempel:

Medan blodstanken från miljoner offer och röken från krematorierna ännu inte hade skingrats, reste man omedelbart efter Förintelsen år 1949 krav på "Wiedervereinigung" ("återförening") och använde i det sammanhanget Guds namn. Som om Tyskland skulle kunna hoppa över den enorma blodpölen från sex miljoner judar plus miljoner offer ur andra folk med en hoppstav kallad "nåden att vara senare född"! Dessutom har man eftersträvat en "Endlösung" ("slutgiltig lösning") för det utvalda folket och därmed regelrätt gått emot Gud och Hans frälsningsplan. "Wiedervereinigung" utan en radikal omvändelse är lika med självmord.
Men också Frankrike med sina smutsiga atomprov i Stilla Havet har med sina kunskaper i kärnfysik hjälpt Israel på den sekulära sionismens väg. Genom franska provsprängningar har paradisiska öar som Mururoa förstörts på ett avskyvärt sätt och dess invånare har utnyttjats som försöksdjur.
På liknande sätt gick Amerika tillväga genom att ge finansiellt stöd åt den sekulära sionismen och genom en passiv hållning vad gäller det israeliska uppbyggandet av en egen atomarsenal. Alltihop är ingenting annat än ett byggande i stil med Hiel. Till denna term "Hiel-byggande" återkommer jag i kapitel 3.

Elias uppdrag


Elias uppdrag kom inte i ett ögonblick vilket som helst: Det var Guds stränga reaktion på att den falska syntesen blev etablerad. Genom den förbannelse som Josua fick uttala, krävde Gud att Jerikos ruiner skulle förbli ett varaktigt tecken på att Han hade givit denna representativa förstlingsstad inte genom mänsklig makt utan av nåd samt att Han skulle bevara dessa ruiner i kraft av sitt namn (Jos.6).

"På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: 'Förbannad vare inför Herren den man som företar sig att åter bygga upp denna stad Jeriko. När han lägger dess grund må detta kosta honom hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta kosta honom hans yngste son'" (Josua 6:26).

Likaså har Jesus med sitt ord i Matt. 23:37-39 krävt, att Jerusalems ruiner skulle vara det stora Gudstecknet på att han verkligen var sänd av Gud.

"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."

Den som föraktar detta TECKEN kan räkna med en Karmel-dom! Detta ord är verkligen inte bara en ensam flyttfågels skri över historiens vildmark, där skriet dör bort och fågeln försvinner ur sikte. Den som tror så, begår ett ödesdigert misstag!
För arkitekten Hiel resulterar Hiel-byggandet omedelbart i hans släkts undergång och för folket i en sträng Karmel-dom. Detta gäller också idag! Den store Josuas, Jesu Kristi ord, får inte föraktas. Himmel och jord kan förgå men Hans ord gäller för evigt (Matt. 24:35).
När detta har gått upp för oss, måste vi förbereda oss för vår eskatologiska uppgift att visa barmhärtighet (Rom. 11:31). Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla.

Araberna


Till de arabiska folkens funktion återkommer jag senare i del 3 i Sjofar-serien. Tills vidare bara en kort kommentar: Låt oss, framför allt, noggrant notera, att den Allrahögste vid ett och samma besök hos Abraham inte bara kungör Isaks födelse utan också talar om bönhörelse beträffande Ismael:

"Men angående Ismael har jag också hört din bön. Se, jag skall välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag skall göra honom till ett stort folk"
(1 Mos. 17:20).

Tolv! Häri ligger en symbolisk anspelning på relationen mellan himmel och jord. Tre gånger fyra. Vid upprättandet av Gudsriket har också araberna tilldelats en funktion. Över hela Abrahams tält skall Messias' ljus lysa! Jag avslutar denna inledning med Pauli ord i Romarbrevet 11:36:

"Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen."