Rut




Kära syskon i Kristus Jesus! Låt oss börja med att läsa från Ruts bok 1:15-18!

"Då sade hon: 'Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sin gud; vänd också du tillbaka och följ din svägerska'. Men Rut svarade: 'Sök icke intala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå, och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill ock jag dö, och där vill jag bliva begraven. Herren straffe mig nu och framgent, om något annat än döden kommer att skilja mig från dig."

Sedan ska vi också läsa Apg. 15:13-17.

"När de hade slutat, tog Jakob till orda: 'Mina bröder, hör på. Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Till detta passar profeternas ord, där det står:
Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna hydda. Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen, för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som har gjort detta känt för länge sedan.'"

Ruts bok ser ut att vara en okomplicerad berättelse om ett par emigranter. Ändå återspeglas i den Israels historia och de vägar längs vilka Gudsriket ska komma. Gud kopplar in hednavärlden för att leda Israel till sin bestämmelse och för att återupprätta Davids hus. I Jesu Kristi gestalt kommer Gud att återupprätta det davidiska riket och presentera det för hela världen "... för att alla de andra människorna skall söka Herren". Ruts bok räknas som en av festrullarna.
Det måste ha varit ett mycket svårt beslut för Elimelek att utvandra från Kanaan. Hans namn betyder nämligen "min Gud är konung", Eli-melek. Hans troende föräldrar hade under Andens inspiration givit honom detta namn. Överskriften över denna till synes enkla berättelse lyder: "Elimelek; min Gud är konung".

Sitt innehållsrika namn till trots hamnade Elimelek i en paradoxal situation. Han bodde i det förlovade landet. Plötsligt uppstod där hungersnöd. Det står rätt och slätt i vers 1: "Det blev hungersnöd i landet". Hungersnöden blev så omfattande, att "min Gud är konung" beslöt att lämna det heliga landet och bosätta sig i det föraktade Moab. Denna situation måste ha gett honom problem inte bara med mat för dagen utan också med tron. Han fick andliga problem. Frågan gnagde: Var finns nu den Gud som försörjde oss i öknen och ledde oss in i löfteslandet? Gud hade på alla sätt sörjt för sitt folk under ökenvandringen. När det drog in i Kanaan upphörde mannat att falla. De kunde emellertid börja äta av landets skördar. Var fanns Gud i hans aktuella situation? Varför var han nu, trots sitt storslagna namn "min Gud är konung", tvungen att gå över gränsen med allt vad han ägde?
Ett annat stort problem för honom var att han tvingades till det orena Moab. Därifrån hade man en gång försökt förbanna Israel (4 Mos. 22-24). Elimelek måste i början ha retat sig fruktansvärt på förhållandena i Moab. För det första hånade moabiterna honom. När de hörde att han hette Elimelek skrattade de naturligtvis. "Har ni hört! 'Min Gud är konung' har kommit hit! Elimelek får i sin konungs land inte längre något att äta!" För det andra hade han kommit till det område där avguden Kamos dyrkades.
I Moab fanns en naturreligion, en fruktbarhetskult. Män och kvinnor hade öppet samlag med varandra i det fria. De levde i föreställningen att de genom sin promiskuitet kunde väcka himmel och jord till att beblanda sig med varandra. De trodde, att de genom sin sexkult kunde göra himlen mer benägen att låta dagg falla på moder jord. Det är alltså fråga om hednisk magi, som uttrycker tanken att "lika framkallar lika".
De hade till synes framgång. Det var ett faktum, att Israels Gud inte längre förmådde föda sitt folk. Men moabiterna kunde med sin sexkult uppegga himmel och jord till ett coitus, ett samlag. Det var orsaken till landets fruktbarhet. Och detta måste ha varit ett stort problem för "min Gud är konung".
Men trots alla problem blev de kvar där. I vers 2 läser vi: "De vistades där". Detta betonas kraftigt. De hängde kvar. Också i våra dagar finns det troende, som fastnar i sexvärlden, ett Moabs land, så att de inte kan bryta med den.
Elimelek hängde sig kvar där... och assimilerades. Elimelek hade gått över gränsen till Moab men hans söner gick dessutom över den gräns som Toran hade fastställt: de tog sig kvinnor från Moab. Detta var strängeligen förbjudet i Toran. Medan tiden gick assimilerades Elimelek och hans familj alltmer... tills dess att Gud ingrep. Elimelek dog. Mahlon och Kiljon dog (Rut 1:3, 5). Döden slog till så som den också senare gjorde under det judiska folkets 2000-åriga exil. Varför började Noomi tänka på att återvända till Kanaan? Skriften säger, att hon hörde rykten om att det återigen fanns bröd i Israel (Rut 1:6). Hon hade blivit gammal och längtade efter att få vända tillbaka. Hon var som en flyttfågel, som längtar efter sitt gamla bo. Liksom den förlorade sonen återvände till fadershuset, vände Noomi tillbaka. Antagligen fanns det inte ens någon profet, som uppmanade henne att ge sig iväg.
Då skedde undret att hennes båda svärdöttrar Orpa och Rut ville följa med. De sade: "Vi följer med dig!" Det var ett svårt beslut för dessa två kvinnor. Det betydde, att de måste skära av alla band med Moab.
"Min Gud är konung" hade utifrån Toran naturligtvis berättat om uttåget ur Egypten och betonat renheten som Guds lag krävde. Det hade gjort intryck på de två kvinnorna. De gick med till gränsen. Där fick de ta ett avgörande beslut. Inte nog med det. Noomi talade till dem i sarkastiska ordalag: "Vänd om! Varför skulle ni gå med mig? Kan väl jag ännu en gång få söner i mitt liv som kan bli män åt er?" (vers 11). Hon hade nog ett cyniskt leende på läpparna. Hon sade: "Gå tillbaka! Ni är ännu unga. Era kroppar har fortfarande behov av en man och ni vill ha barn. Allt detta kan ni få i Moab. Det finns gott om möjligheter i det fria. Där kan ni verkligen leva ut. Men i mitt land förbjuder Guds lag att någon tar sig en moabitisk kvinna. Där har ni inte en chans. Vänd om!" (jfr v. 12-13!) Då brast Orpa i gråt och sade: "Mor, jag måste vända om! Jag måste vända om!" Hon kysste sin svärmor och Rut till avsked och gick sin väg.

Orpa är en bild på församlingen, som inte kan bestämma sig för att gå med Israel. I våra dagar finns en stor grupp moderna kyrkor och samfund, som inte kan uppbringa någon solidaritet med det judiska folket. Orpa återvänder till Moabs fält och till Moabs kultur, präglad av råhet. Vid gränsen tas ett oerhört beslut. Ett avgörande beslut måste också idag tas av oss hednakristna förrän den tredje Gudsdagen kommer.
I Apg. 15:14 står det att Gud först skulle vinna ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Han ska samla ett folk åt sig, som i endräkt bekänner sig till Jesu blod. Detta folk ska vara solidariskt med Israel och säga som Rut: "Din Gud, Israel, är vår Gud och ditt folk är vårt folk. Bara döden, så sant Gud lever, ska kunna skilja oss från er" (jfr Rut 1:16-17!).
Noomi såg, att Rut var fast besluten att följa med henne. Detta kan inte förklaras utifrån mänskliga grunder utan bara utifrån namnet Jag är den Jag är. Rut lät sin svägerska Orpa vända om. Hon var beredd att övernatta där Noomi skulle övernatta och att bli begravd där Noomi blev begravd. Vid gränsen avlägger hon en helig ed. Så kom de till Betlehem. Där började man genast sladdra. "Å, är det verkligen Noomi? Som hon ser ut! Där ser man vad som händer när man överger Gud och det heliga landet."
Rut hörde allt detta. Noomi sade: "Kalla mig inte Noomi, den älskvärda, utan kalla mig Mara, ty den Allsmäktige har låtit mycken bedrövelse komma över mig. Rik drog jag bort härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka" (Rut 1:20-21).
Det var inte riktigt sant, att hon kom helt tomhänt tillbaka. Hon hade Rut med sig, vilket i princip betyder: Jesus Kristus, som skulle framgå ur hennes liv. Rut blev en stammoder till Messias, i vilken Guds fullhet skulle bo. Just då insåg inte Noomi att det ändå är sant, att "min Gud är konung". Ty genom att en moabitisk kvinna kopplades in, kunde Davids hus byggas. Därifrån skulle sedan Jesus härstamma. Om honom sade ängeln: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,... och hans välde skall aldrig ta slut" (Luk. 1:32-33).

Noomi, som återvände, representerar Israel. Hon inser inte, att hon egentligen har Guds fullhet med sig. Då händer ett under. Genom att Rut hade gett sig helt och hållet åt namnet Jag är den Jag är och åt Israels folk, hamnade hon på den rätta åkern. Ordet säger: "Och det hände sig så för henne att åkerstycket tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt" (Rut 2:3).
Naturligtvis betyder "det hände sig" inte att det var en slump. Det var inte heller en tillfällighet att den rike Boas fortfarande var ogift. Han var ännu ung och stark men hade inte funnit den rätta. Varför Gud hade hållit tillbaka hans känslor förstod han inte själv. Men kom ihåg, att överskriften för denna förunderliga historia är "min Gud är konung"!
Rut hade lämnat allt. Men genom sin bekännelse "ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud" hade hon hamnat på rätt åker.

Ni råkar ha en pastor och föreståndare, som den Helige Ande har visat detta: I vår tid behöver vi visa det judiska folket en orubblig solidaritet. Ni skrev till mig: "Vi vill vara en Rut-församling". Halleluja! Om det är uppriktigt menat, kommer ni att hamna på rätt åker, på Guds löftens åker! Då ska han ge er så mycket genom den Helige Ande, att ni kan vara med och bygga Davids hus.
Gud vill utgjuta sin Ande och genom Andens gåvor ska vi kunna locka det judiska folket till avund. Ty han - Messias - "vill vinna ett folk åt sitt namn bland hedningarna och därefter skall han... åter bygga upp Davids fallna hydda." Han ska frälsa det judiska folket "för att alla de andra människorna" - alla folk - "skall söka Herren" (Apg. 15:14-17). Jag är övertygad om att denna församling har hamnat på rätt åker. Jag är så tacksam.

Till en början begrep Rut ingenting. Hon arbetade hårt på åkern. Hon samlade ax efter slåtterkarlarna och förde så hem lite mat till Noomi. Men Noomi förstod, att Boas var vänligt inställd till henne. Hon frågade Rut: "Var har du i dag plockat ax, och var har du arbetat? Välsignad vare han som har tagit sig an dig!" Då berättade hon för sin svärmoder hos vem hon hade arbetat. Hon sade: "Den man som jag i dag har arbetat hos heter Boas". Då sade Noomi till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren, därför att han icke har undandragit sig att bevisa godhet både mot de levande och mot de döda!" Och Noomi sade ytterligare till henne: "Den mannen är vår nära frände, en av våra bördemän" (Rut 2:19-20).
Är det inte underbart, att Noomi nu börjar prisa Gud! Hon behöver bara se de plockade axen, bara höra vilken åker Rut har hamnat på för att börja prisa Gud. Hon säger: "... eftersom han inte har låtit bli att bevisa godhet både mot de levande och mot de döda!" Hon uttrycker sig i negativ form för att det positiva ska accentueras än starkare.
Döden har tidigare härjat i Noomis familj. Sorg och bedrövelse härskade. Men nu när bördemannen kommer inom synhåll, förstår hon, att hennes makes namn ska bli ihågkommet. Hon gläder sig och prisar Gud i förväg. I tron ser hon något. Rut fortsatte att arbeta och bodde kvar hos sin svärmor (jfr 2:23). Detta betonas också starkt. Rut resonerade inte som så: Det är alldeles för hett för att gå här och plocka ax hela dagen. Hon tittade varken till höger eller vänster efter unga män på åkern. Hon bara arbetade för sin svärmor. Rut var en kvinna med heder. Så småningom tar Noomi ett initiativ och säger till Rut, att denne Boas enligt Toran är tvungen att återbörda henne och dem båda (3 Mos. 25:25-27). Hon säger till Rut:
"Min dotter, jag vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl. Så hör då: Boas, med vilkens tjänarinnor du har varit tillsammans, är ju vår frände. Och just i natt kastar han korn på sin tröskplats. Så två dig nu och smörj dig och kläd dig, och gå ned till tröskplatsen. Men laga så, att mannen icke får se dig, förrän han har ätit och druckit. När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig, och gå dit och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där; han skall då själv säga dig vad du bör göra." Hon svarade henne: "Allt vad du säger vill jag göra" (Rut 3:1-5).
Återigen stod Rut inför ett avgörande beslut. Med hänvisning till Toran, Guds lag, i vilken leviratäktenskapet påbjuds, måste hon nu faktiskt fria till en man. Hon skulle hjälpa Boas ut ur ett dödläge. Hon skulle ta ett bad, göra sig vacker och smycka sig. Hon skulle parfymera sig och väldoftande gå till tröskplatsen. Där skulle hon speja efter en man, som vaktade mellan sädeshögarna. Sedan skulle hon vänta och se. Mannen lägger sig ner på tröskplatsen och somnar snart. Rut går dit och lyfter upp täcket vid hans fötter och lägger sig där. I timmar susar vinden mellan sädeshögarna. Med klappande hjärta ligger Rut där vid hans fötter. Plötsligt blir mannen skrämd. Vad är det för något? Inget knakar eller knäpper. Ingenting. Men han blir klarvaken. Han känner något vid fötterna. Vad är detta? Rut reser sig och säger: "Jag är Rut, din tjänarinna. Jag är ingen lättsinning flicka, ingen dålig kvinna, utan Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna ty du är min bördeman" (jfr Rut 3:9).
Hon sade: "Du är min bördeman". Hon åberopar sig på lagen och säger egentligen: "Gud kräver att du återbördar mig". Boas förstår vad det är fråga om och svarar i tro:
"Välsignad vare du av Herren, min dotter! Du har nu givit ett större bevis på din kärlek än förut, därigenom att du icke har lupit efter unga män, vare sig fattiga eller rika. Så frukta nu icke, min dotter; allt vad du säger vill jag göra dig. Ty allt folket i min stad vet att du är en rättskaffens kvinna" (Rut 3:10-11).
Därefter bjuder han henne att ligga kvar till morgonen. När de tidigt på morgonen stiger upp, ber Boas att hon ska hålla upp sin slöja. Hon håller fram den. Då mäter han upp sex mått korn. Inte sju mått ty det var bara fråga om en trolovning, inget äktenskap ännu. Boas var tvungen att respektera Guds lag fullt ut. Det fanns nämligen en bördeman som stod familjen ännu närmare än han. Även om Boas under natten hade tagit Rut till sig var detta inte efter tidens seder och bruk någon omoralisk handling. Boas bestämmer sig för att i tro hålla sig till lagen. På morgonen ger han henne sex mått korn - han är en förebild på Jesus Kristus - och säger: "Du ska inte komma tomhänt hem till din svärmor".

När vi har kommit så långt, att vi kan bekänna för det judiska folket att "din Gud är min Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är vår Gud", har vi hamnat på rätt åker. När vi har förstått, att Toran har förutsagt, att vi genom den Helige Andes kraft måste väcka Israels avund, då ska vi bedja: "O, Herre, fyll vår slöja!" Han vill då fylla vår slöja med Andens kraft och Andens gåvor, med Guds vishet och uppenbarelse. Han vill genom den Helige Ande skänka oss en förlovningspresent, så att vi slipper komma tomhänta till vår svärmor. Ty Gud har alltjämt Noomi i tankarna.
Herren har ingått ett evigt förbund med Israel. "Om än bergen viker bort och höjderna vacklar så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare" (Jes. 54:10). Mänsklig trolöshet upphäver inte Guds trofasthet (jfr Rom. 3:3). "Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet för att sedan förbarma sig över dem alla... för att de genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder också själva skall få barmhärtighet" (Rom. 11:31-32; 1917 års övers.). ... för att genom den fullhet som finns i din slöja... också de ska få barmhärtighet. Min Gud är konung!

Handlar denna berättelse bara om ett par utvandrare? Det gör den men inte bara det. Den handlar också om Gudsriket som kommer. Denna bok räknas, som sagt var, till Israels festrullar. Liksom Rut får också vi som Guds folk göra en nattlig vandring till vår brudgum och lägga oss vid hans fötter. Vi får också be Jesus: "Bred din mantelflik över oss! Ge oss ditt beskydd, för du är vår Bördeman (jfr Rut 3:9). Du har gått igenom alla hinder för att uppfylla allt. O, Herre, ge oss så mycket av din Helige Ande och så mycket insikt i ditt ord, i ditt "trontal", att vi kommer i centrum av din vilja!" Då svarar han, att han ska göra det.

Så småningom kom äktenskapet mellan Boas och Rut till stånd. En tröstare föddes. Så här gick det till: Boas kom till stadsporten. Stadsporten var på den tiden både kansli med skrivare och stadshus. Den tjänade som börs och domstol. Man avhandlade också religiösa ärenden för de äldste kom där tillsammans för att välsigna äktenskap. När Boas i stadsporten tar emot skon av den bördeman, som stod familjen närmast, symboliserar detta att han har äganderätten över Rut.
Så säger han till stadens äldste: "Ni är i dag vittnen till att jag nu har köpt av Noomis hand allt vad som har tillhört Elimelek, och allt vad som har tillhört Kiljon och Mahelon. Därjämte har jag också köpt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till hustru åt mig, för att uppväcka den dödes namn och fästa det vid hans arvedel, på det att den dödes namn icke må bli utrotat bland hans bröder eller ur porten till hans stad. Ni är i dag vittnen härtill" (Rut 4:9-10).
Sedan får han ta emot de äldstes välsignelser: "Och allt folket i stadsporten, så ock de äldste, svarade: 'Ja, och Herren låte den kvinna som nu går in i ditt hus bliva lik Rakel och Lea, de båda som har byggt upp Israels hus. Och må du förkovra dig storligen i Efrata och göra dig ett namn i Bet-Lehem" (Rut 4:10-11).
De äldste jämför Rut med Tamar, som också krävde leviratsäktenskap med Juda. Tamar hamnade nästan på bålet för att man trodde, att hon var en hora. Men hon visade upp Judas signetring och stav. Då måste Juda säga: "Hon är i sin rätt mot mig..." (1 Mos. 38:25-26). Juda hade inte handlat enligt Toran.

Den stund kommer, då det judiska folket ska förstå: det finns en Rut-församling! Då ska det judiska folket instämma i det som kvinnorna sade vid bördemannens födelse: "Lovad vare Herren, som i dag har så gjort, att det icke fattas dig en bördeman som ska få ett namn i Israel! Han ska bli dig en tröstare och en försörjare på din ålderdom; ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner" (Rut 4:14-15). Grannfruarna profeterar och säger om Rut: "Hon är mer för dig än sju söner". Med andra ord: hon är mer än den fullhet, som det naturliga, naturen, kan ge.
Det fanns en kärlek mellan David och Jonatan, som var något långt mer än erotisk kärlek. "Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek", sjöng David. Också i Ruts hjärta fanns en kärlek till Noomi, som var något mycket mer än naturlig kärlek. Hon ägde en kärlek till henne som var född i kraft av namnet Jag är den Jag är.

Min Gud är konung! Han är en sådan konung att han är både fordringsägare och bördeman. Denne kung är också allas tjänare: Jesus. Han är konungen och han var tjänaren ända fram till korset för att lösa oss genom sitt blod. När denna Kristi kärlek utgjuts i våra hjärtan ska vi i framtiden kunna uppvisa en fullhet större än den naturliga. Det är Guds väg: "... tills dess att hedningarnar fullhet kommit och så skall hela Israel bli frälst..." (Rom. 11:25; vår övers.).

Gud har ålagt oss som Rut-församling att som en brud göra vandringen till tröskplatsen för att där lägga oss ner vid Guds löften tills det viktiga samtalet kan begynna. Jag tror, att samtalet mellan Rut och Noomi, mellan oss och det judiska folket, kan börja så. Kanske ska vi börja på ett mycket enkelt sätt. Jag vill i all enkelhet föreslå något. Ni är fria att säga ja eller nej. Jag har här ett utdrag ur den israeliska tidningen "Maariv" från den 13.10.1980:

"Knesset har uppmanats att ta upp frågan om barns undernäring i Israel idag. På grund av den ekonomiska situationen har samhället inte längre råd att ge skolbarnen mjölk till maten. Ett flertal barn har hamnat på sjukhus med diagnosen "undernäring". En läkare från ett medicinskt centrum i Tel Aviv har uppmärksammat detta och visat regeringen på förhållandena. Knesset ska nu ta upp det till behandling."
Situationen i Israel är redan så förskräcklig, att barnen inte längre kan få mat i skolan. Tänk om vi kunde börja med att en gång per månad, när vi firar nattvard, ta upp ett offer för de hungrande barnen i Israel! Vi måste göra det helt utan politiska baktankar och dela lika mellan judiska och arabiska barn.
Vi befinner oss på rätt åker, men måste börja med enkla arbeten. Vi ska föra mat till Noomis hus. Det finns hunger i Israel. Jag korresponderar med framstående israeliska journalister. De vet, att jag var inbjuden till Sverige och jag har lovat dem att lägga fram detta förslag för er. Det har redan kommit till israeliska socialministerns kännedom.

Vi ska inte ta politiskt parti för någon sida. Kom ihåg, att vi har glömt bort Rom. 9 - 11 under 2000 år! Under dessa 2000 år har det judiska folket gått en fruktansvärd lidandets väg genom vårt Moab. Till slut blev situationen så fruktansvärd att de flydde till Mellanöstern. De sparkades dit av kristendomens hårda stövel. Nu befinner de sig återigen i en ytterst farlig situation. De är tvungna att offra allt för försvaret för att inte på nytt förintas. Nu lider barnen där av hunger, inte av en obetydlig hunger ty de hamnar på grund av undernäring på sjukhus. Då känner jag mitt i min skuld en solidaritet. Det ena folket känner kanske mer skuld än det andra. Nöden når emellertid ett klimax där borta i världens centrum. Det drabbar också barnen. Kan vi utifrån Kristi kärlek försöka vara lite lika Rut? Och bära in ett par ax i Noomis hus?

Jesus har gått igenom alla himlar för att uppfylla allt. Det stannade inte vid dessa få ax. Bördemannen blev uppenbar. Rut hade hamnat på rätt åker. När vi har hamnat på barmhärtighetens åker ska till slut samtalet mellan Noomi och Rut komma igång. Och då kommer Noomi att säga: Handla i överensstämmelse med Toran! Bönfall din Frälsare om att helt och hållet återbörda och förlossa! Jesus vill då göra det "för att de genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder, också själva skall få barmhärtighet ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet för att sedan förbarma sig över dem alla" (Rom. 11:31-32; 1917 års övers.).

"Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen" (Rom. 11:36).