OBSERVERA! Detta är en råöversättning av Apokalypsens Sju Shofarim men vi har ändå valt att göra den tillgänglig för intresserade läsare. Översättningsarbetet pågår och vi kommer senare att lägga till inledningskapitlet. Vi vill även uppmana att de läsare som känner sig uppbyggda av A. Leenhouts' budskap tar kontakt med oss för att supporta vår utgivning med olika insatser.


APOKALYPSENS SJU SHOFARIM


Domar likt ett frambrytande ljus

"Dina domar är som ett frambrytande ljus" Jfr. Hos. 6:5

A.A. Leenhouts


Shofar-serie del 2


LAVÍ MEDIA

INNEHÅLL


Förord


Apokalypsens pastorala karaktär

Rösten bakom Maria från Magdala

Rösten bakom siaren på Patmos

Den gamla frontlinjen i Apokalypsen

Kapitel 1 Den egentliga bosättningsrätten


Abrahams kallelse

Tidens fullhet

Ett tempeltorns motbild

Upprepningsmotivet

Jesu dag

I spegeln av Abimelek-episoden

Kapitel 3 Sjofarims uppställning i ordningsföljd


Shofaren

Johannes' tårar

Lammet kom

Uppställningen i ordningsföljd

Apokalypsen - en schematisk översikt

Kapitel 3 Sjofarim och deras verkningar


Trösketiden

Ett vakuum?

Det avgörande kriteriet

Från "påsknatt" till "påskmorgon"

Barmhärtig hämnd i kultisk form

Kapitel 4 Det stora intermezzot


Härolden och konungen

Fe tre aspekterna

Härolds-ängeln och de konungsliga åskorna i Uppenbarelseboken 10

Lövhyddohögtiden

Den ensamma platsen och den sena timmen

Paralleller med Uppenbarelseboken 10

Kapitel 5 Lovsång och tillbedjan i förtruppen


Josefat

En profetisk modell

Den profetiska modellen - alltid aktuell!

Kapitel 6 Tretalets symbolik i Gudsuppenbarelsen


Guds stillatigande

På tredje dagen

Den samariska kvinnan

Det underbara fiskefänget

Tempelreningen

New Age eller den tredje gudsdagen?

Kapitel 7 Det sista varvet


Kurvan i ändens tid

Templet

Förklaringen

Mät detta tempel!



FÖRORD




Apokalypsen är ett "musikstycke", vars partitur är skriven i kultiska hieroglyfer. Nyckeln till tolkningen av dessa hieroglyfer ligger gömd i Uppenbarelseboken 10. Om någon menar sig från Gud ha fått del av en uppenbarelse om den nästsista hemligheten i Uppenbarelseboken 10, då ligger det nära till hands att ge Gud allena äran. Det är stor skillnad om man genom studier eller meditation kommer fram till en viss uppfattning och sedan självsvådligt ger denna hög auktoritet, än när det är frågan om en uppenbarelse som givits direkt genom den Helige Ande.
Syftet med denna bok är att tillsammans med de övriga delarna i Shofar-serien, vittna om en uppenbarelse som den Helige Ande givit 1948, och för detta ge Gud allena äran, och slutligen befrämja uppbyggnaden av den sanna enheten bland Guds barn.

"APOKALYPSENS 7 SHOFARIM" kan inte ses skild från den första delen som redan utkommit, och från de övriga delarna som, om Gud vill, kommer att publiceras. Varje del ger en framställning av olika aspekter rörande det budskap som givits mig.

Shofar-serien kommer att bestå av följande delar:

1. Mannen med krukan (publicerad 1994)
2. Apokalypsens sju shofarim
3. Josefs bägare
4. Hedningarnas fullhet
5. Den avgörande stunden
6. Elia förvärvar en brud
7. Tjurkalven krossas



A.A. LEENHOUTS

April 1995




1 DET MÄRKLIGA BOSÄTTNINGSTILLSTÅNDET


Abrahams kallelse

En ökeninvånare bryr sej knappast om ett enda litet sandkorn vid stora sandskred. Skulle då vi med tanke på alla folkomflyttningar som ägt rum under historien bry oss om en enstaka människa Abraham som bryter upp från sitt land och sin släkt? Men vi kan inte komma ifrån att Abrahams utvandring ur Ur i Kaldéen är en imponerande händelse vars konsekvenser inte ens idag går att mäta. Assyrologer påstår att Babels torn har arkitektoniska drag som påminner om Noas ark. 1) Vi gör klokt i att ta hänsyn till detta när vi betraktar Guds absoluta NEJ till byggandet av tornet och senare till den totalitära och av avgudar präglade stadsformen i Babel. I Abrahams kallelse förverkligas Guds NEJ till denna babyloniska avsikt. Det fanns förmodligen flera motiv till att börja bygga ett tempeltorn. Noas släkte och hans efterkommande har med all säkerhet länge känt sig skräckslagna efter en sådan sträng dom, då nästan hela mänskligheten utplånades. Skräcken för en ny katastrof, rädslan att förvisas från varandra till de oändliga vidder som fanns på vår planet då och framför allt begäret att "göra sej ett namn" gjorde att de sökte efter ett medel till räddning: Babels torn. Hur tankeassociationerna än varit i denna avlägsna forntid måste vi ta hänsyn till att det fanns inspiration från mörkrets furste. Klart är att här finns spår av den gamla ormen. Jesus kallar Satan "denna världens härskare" (Joh.16:11). Han kommer som en ljusets ängel. Han trollar fram en räddning som inte är någon räddning. Han imiterar. Han förändrar Guds nåd i Noas kallelse och förlossning till människans egen prestation. Låt oss klättra upp för zirrugatens trappor! (på akkadiska: ziqqurratu, tempeltorn)

Där på toppen finns BabEl, Guds port. Även om arkeologer skulle kunna visa oss hur Noas ark och Babels äldsta ziggurat liknar varandra som två bär så visar den Heliga Skrift oss hur djävulen genom hela frälsningshistorien strävar efter att imitera Gud och frånta Gud makten. Han intar en attityd som denna världens härskare och tror att han på sitt eget sätt har makt att dela ut alla riken i världen om man går med på hans vilkor. Ett exempel är när Jesus frestas i öknen.

Nästan överallt i världen möter vi de hedniska kosmogoniska tankarna om en "urkulle". Det var den som steg först upp ur kaosvattnen och betraktades som världens navel. Denna plats som utgjorde kommunikationspunkten mellan himmel och jord, och där navelsträngen klipptes av, är alltså särskilt lämplig som säte för en världshäskare som vill tillägna sej gudomligt ledarskap. På samma sätt föreställer Babels torn, (zigguraten) urkullen. Samma sak gäller för Egyptens pyramider. De är också födda ur tanken på samma urkullemystik och alltså släkt med den babyloniska zigguraten. En sådan ziggurat var samtidigt urmodell för en totalitär stat med en "förgudad" kung i toppen. Där på toppen, där urkullen kom fram ur kaosvattnen, skulle en obegränsad kreativ energi i form av paradisfloder strömma ut som "välsignelse" och ge alla folk ordning och fruktsamhet, ja till och med odödlighet i en skuggexistens efter döden.

Som en "motpol" till denna "välsignelse" ger Gud genom Abrahams kallelse den verkliga välsignelsen med orden: "I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade!" Som en antites ligger det en stark betoning på ordet "dig". Den babyloniska zigguratens eller de egyptiska pyramidernas välsignelser förde långtgående former av tyranni och grymheter med sej. Alla förgudade härskare kan göra ugnen sju gånger hetare för att utrota oliktänkande. (Daniel 3:19).

Den babyloniska "välsignelsen" vilar som en "förbannelse" över alla jordens släkten. Babylon har genom hela Bibeln, ända till Uppenbarelseboken ett dåligt rykte. (Upp.14:8) Det ser ut som om också djävulen tillämpar genetisk manipulation. I alla fall försöker han att genom sina vilseförelser att sätta "vilddjursmänniskan på tronen: "Låt inte lura er på något vis. Ty först måste avfallet ske och laglöshetens människa uppenbaras, undergångens son, motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud." (2 Thess. 2:3,4)

Abrahams kallelse är alltså en mycket allvarlig sak. Guds egen hand vänder här en sida i det kommande Gudsrikets historia. Vi ser både i Marias lovsång när hon fått budskapet om att Jesus ska födas och i Sakarias lovsång att den helige Ande anknyter till förbundseden som som gavs till Abraham. Efter Guds NEJ till Babel följde ett Guds JA när Gud slöt förbundet med Abraham, som kallas Guds vän. (2 Krön. 20:7, Jes.41:8, Jak.2:23). Vid Abrahams heliga kallelse blir på nytt den gamla frontlinjen synlig, striden mellan Gud och Satan, mellan kvinnans säd och ormens säd. (1 Mos. 3:15)

Det finns inget mänskligt initiativ, ingen plötslig lust att vandra, ingen obestämd längtan till fjärran land, ingen lidelsefull äventyrslängtan som kan förklara denna utvandring som har blivit till ett axiom för hela uppenbarelsehistorien. Varje nytt uttåg av Abrahams efterkommande visar sig bara vara upprepningar av denna grundkallelses tema. Allvaret i Guds NEJ till Babel visar sej också i den heliga stränghet med vilken Mose får uppdraget att inreda tabernaklet. "Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som har blivit visade för dig på berget." (2 Mos. 25:40). Även vid Salomos tempel fanns "en himmelsk plan" färdig. "Om alltsammans", sade han, "har Herren undervisat mig genom en skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt mönsterbilden." (1 Krön. 28:19). När Hesekiel ska förkunna templets återuppbyggande och en ny frälsningstid, får han uppdraget att "förkunna allt vad du får se" (Hesekiel40:4). Platsen där Gud vill bo, tabernaklets, templets och Guds rikes struktur överlåts inte åt människors religiösa improvisation. Det måste utföras enligt Hans mönsterbild. Detta gäller minst lika mycket när det är fråga om ritningen till "tempelbygget" i Uppenbarelseboken 11:1. Den öppna bokens (Upp.10:2) handlar om hur Guds rike ska bryta fram och om Andens tempelstruktur. Ingen mänsklig plan, inget Folkförbund eller Förenta Nationerna, ingen kyrklig världsorganisation, ingen synkretistisk sammansmältning av världsreligoner kan någonsin besvärja folkens kaos och kommer aldrig att kunna åstadkomma en ny världsordning och världsvid fred, en New Age. Templet i Uppenbarelseboken 11:1 kommer inte att likna urkullen, som man genom zigguraten försökte imitera i forntiden. I Abrahams kallelse möter vi Guds absoluta NEJ till den babyloniska mönsterbilden och det "nejet" kommer att kvarstå till tidens fullbordan. "Synkretismens mäklare" som står i den falska ekumenikens tjänst letar gärna efter överensstämmelser mellan tempelbygget och babyloniska, egyptiska eller feniciska helgedomar. Till exempel menar man att kopparfatet på templets förgård symboliserar ett skydd mot kaosvattnen, alltså de kaosmakter över vilka templet kom att ligga på en höjd. Som kommentar till detta kan man säja att vi inte har rättighet att ta ifrån Gud rätten att ge oss sin uppenbarelse på ett språk och i en form som passar i det gamla Österns världsbild. Men även om det kan finnas vissa överensstämmelser när det gäller formen, så kan man kalla innehållet, både när det gäller tabernaklet och templet, en närmare kommentar till Abrahams bekännelse. "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffer, min son." Hela den ceremoniella gudstjänsten visar på försoningen genom ett evigt förbundsblod.

Gud kallar inte Abraham att bryta upp ur det babyloniska tornbyggeområdet för att sedan erbjuda hans efterkommande ett hedniskt "plagiat". Helt i överensstämmelse med Abrahams kallelse står tabernakel och tempelbygge i skarp kontrast till varje mytologisk hednisk föreställning om världens uppkomst. Det är inte så att människan själv kan klättra upp trappsteg för trappsteg till Guds port, Bab El, utan det är Gud själv som i sin omätliga nåd stiger ner för att genom försoningens blod rädda människan. Skuggbilden har gått i uppfyllelse i och med Jesu död på korset. Han själv är Guds tempel. Han är själv den sanna Jakobsstegen på vilken änglarna stiger upp och ned. (Johannes 1:51). Hela världshistorien handlar om ifall kaoset övervinner eller om Guds tempel blir uppbyggt.

TIDENS FULLBORDAN

När tiden var fullbordad, sände Gud sin son (Gal.4:4) och det judiska folket ställdes då inför ett avgörande val. För i tidens fullbordan handlade det helt och fullt om "Babel". "Babel" nu i en ny dräkt nämligen den förgudade totalitära staten Rom med "divus Augustus" i toppen, som krävde tillbedjan. Han gav befallning att hela världen skulle skattskrivas och det gällde även Davids hus (Luk. 2:17). Med denna befallnings dolk i ryggen och med den sanna Fridsfursten under hjärtat måste Maria bege sej till Betlehem för att där i Betlehems stall föda gudsrikets konung. Vi får inte betrakta dessa händelser som betydelselösa detaljer i födelseannonsens marginal. Detta är början till en ytterst blodig konfrontation med det romerska "Babel" i tidens fullbordan. Signalen från himlen som kom genom de vise männen från österns länder är inte utan betydelse. En mycket innehållsrik signal. Gång på gång hade det judiska folket, just därför att de övergivit Abrahams troslinje, bortförts till områden där en babylonisk struktur härskade, i världsriken som avlöste varandra. Nu blir rollerna ombytta. Kungliga lärda från det gamla tornbyggeområdet knäböjer inför den sanna Fridsfursten. Herodes däremot, en lydkonung i det romerska Babel, anrättar ett blodbad bland Betlehems barn (Matt. 2:16). Både Johannes Döparen, kungens budbärare och kungen själv faller under det romerska Babels våld. Därefter följer den världsvida förskingringen kaoset. Efter avslutningen i Matteus 23 följer den eskatologiska redogörelse som Jesus håller över templets förstörelse och därmed också den universella urspårningen av folkens livssätt. Förde upprättandet av den judiska staten 1948 en vändning med sig?

Det judiska folket kommer oåterkalleligt att stå inför en nödvändig självrannsakelse inför frågan om det inte i grund och botten samma sak att koppla in Förenta Nationerna vid upprättandet av staten Israel som att be en världsorganisation med en babylonisk struktur om hjälp. Denna världens härskare försöker alltid att upprätta ett högkvarter, ett världscentrum av makt och våld. Vid röstningen angående fördelningen av Palestina använde man sej av finansiell utpressning. 2) Och sedan ...?

Förkastandet av Messias är starkt kopplat till knäböjandet vid en babylonisk ziggurat.

"Om du släpper honom, är du inte kejsarens vän. Den som gör sej till kung sätter sig upp mot kejsaren" (Johannes 19:12).

"Om vi låter honom fortsätta, börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk" (Johannes 11:48).

Det var Kajafas slutsats. Härmed motsades Guds NEJ till Babel i Abrahams kallelse. Att man förkastade Jesus betydde i själva verket att man kapitulerade inför mörkrets furste som inrättat sitt centrum som furste över denna världen i Rom det nya Babel. Det tillhör de "kreditiv" eller befogenheter som Jesus gett i egenskap av den Högstes ambassadör att han förkastades just i den yttersta konfrontationen med Babel. Det kommer också att uppstå en konfrontation när det blir uppenbart att det judiska folket på nytt böjde sig för "Babel" när det tillkallade hjälp av en världsorganisation för att upphäva fångenskapen. De befogenheter som Jesus gett i egenskap av Guds sändebud är än i dag absolut giltiga.

TEMPELTORNETS MOTBILD

När den Heliga Skrift beskriver Abrahams kallelse så framkallar det verkligen inte en bild av Abraham som en präst, som trappsteg för trappsteg klättrar upp till en "BabEl", en Guds port. Det är snarare tvärtom, steg för steg stiger han längre ner. Vi ska inte ta Abrahams emigration som något lättvindigt. Han rycktes fullständigt upp med rötterna. Det fanns säkert tillräckligt med utrymme för nomadliv på den tiden. Det var inte så att varje kvadratmeter gräs var registrerad i ett jordregister. Ändå fanns det i det område där han skulle bosätta sej, ett territoriummedvetande hos den inhemska befolkningen och bestämmelser i fråga om betesmarker och vattenkällor. Det framgår bland annat av Abrahams upprepade försök att ha ett pris för ett sorts bosättningstillstånd i beredskap. Gud hade lovat honom: " Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor." Men både i Egypten och i de filisteiska områdena riskerade han Sara, bara han själv kände sej säker. Sara som sköld! En dyr prislapp! Och i sitt djupaste väsen ett hot mot äktheten i Messias ankomst!
Det var inte sista gången som en gudomlig uppenbarelse var nödvändig för att genom "hednavärlden" korrigera det speciellt kallade släktet. För "Guds vän" innebar det en förnedring. Ett steg nerför! Med stark hand fördes Abraham från den ena prövningen i tron till den andra. Vi har svårt att föreställa oss vilken spänning hans själ måste ha genomlevt, när det gällde att hålla fast vid löftet: "Som himmelens stjärnor och som stoftet på jorden, så ska din säd bli", fast verkligheten var den att både hans och Saras sköten var döda. Psykologiskt sett var också detta ett trappsteg nerför! Samma sak gäller Hagar.
Men den svåraste prövningen kom när Gud gav befallningen: "Ta din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där som brännoffer, på ett berg som jag ska säga dig." (1 Mos. 22:2). Det såg nästan ut som Gud ville säja till Abraham enligt hedningarnas sätt att tänka: "Abraham, du har ingen framtid om du inte offrar din förstfödde". Kanske kom hedningarna runt omkring honom med kritik och sa: "Du har bekymmerslöst slagit dig ner här som en herdefurste med en stor hjord och en massa arbetare. Du har inte betalat något för området, som egentligen tillhör gudarna. Du lägger utan vidare beslag på det, brer ut dej, men du har inte offrat din förstfödde åt våra gudar.
Abrahams tro kommer nu att prövas på sitt verkliga innehåll. Till kärnan i hans tro hörde att acceptera att han fått detta land av Gud. Pro Deo Gud ansvarar för betalningen, för intet. En märklig tanke för Abrahams omgivning. Sola gratia endast av nåd. Det ligger närmare till hands att genom offer och prestationer försöka göra gudarna försoningssinnade än att lita på nåd ovanifrån. Driven av denna prestation och offertanke är det naturligt att offra det käraste man har, sin förstfödde till gudarna. Att bestiga ett babyloniskt tempeltorn är mycket tungt både bokstavligt och bildligt talat.
Många hednafolk hade en mystik känsla av att varje ny generation inte kunde ses skild från den förra. Detta tänkesätt kunde föra med sig stora olyckor. Man var tvungen att tillfredsställa förfädernas andar. Till offerpraktiken hörde att binda ihop både fram och bakfötterna på offerdjuret. När man övergick till att offra människor så bands händerna och fötterna ihop på den förstfödde. I detta såg man en symbol, nämligen; Det man rör sig med fötterna och det med vilket man kan lyckas i världen händerna måste sammanbindas och så offrades barnet som helhet som ett brännoffer. Man har till och med hittat bilder där man kan se hur barn offras till en stadsgud genom att de av stadens försvarare sätts ner utanför stadsmuren för att dö mitt i stridigheterna (2 Kung.3:27). Läs också 5 Mos. 12:31 och 18:10 samt 2 Kon. 16:3 och 2 Kon. 17:17 som talar om detta hemska tillvägagångssätt.
Abrahams tro ställs verkligen på prov. Den som emigrerar till ett annat land vill gärna anpassa sej och till den nya omgivningens traditioner och normer, för "husfridens skull". Och så kommer detta uppdrag! Det är bara när vi ger akt på hur allt slutar som vi förstår att Gud genom sitt löfte hade gett honom ett förunderligt uppehållstillstånd. Men för "trons fader" måste det ha varit en mycket svår resa till berget som Gud skulle visa honom. I Hebréerbrevet 11:17 19 läser vi : "I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka."

När Abraham begav sig iväg hade han säkert en smärtsam känsla av att hela hans förväntan inför framtiden slogs i spillror. Gud hade liksom satt allt på ett kort: Isak. Hans namn betyder "han skrattar". Det namnet hade getts på Guds uppdrag. Skulle allt nu gå upp i rök? Och Guds löfte då? "Ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig". Men Abraham trodde att Gud kunde uppväcka honom från det döda. Guds ord är starkare än döden. Den tron hade Abraham. Därför klarade han av resan och även samtalet med sin pojke, när han frågade: "Var är fåret till brännoffret?" Svaret löd: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son". Här ser vi evangeliets ABC. Historiens slut är mycket dramatiskt. I samma ögonblick som offerkniven med bävande hand lyfts över Isaks hjärta och Abraham är beredd att i yttersta lydnad sticka kniven i honom, ropar en Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham, Abraham! Och han sade: Här är jag. Då sade han: "Låt inte din hand komma vid gossen, och gör ingenting med honom. Ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du inte har undanhållit mig din ende son." (1 Mos. 22:12). Som reaktion på ängels rop läser vi: När Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en vädur... Gud utsåg själv åt sig fåret till brännoffret. Hemligheten med detta ställföreträdande gick upp för Abraham. Hos Gud fanns ställföreträdande för hans efterkommande. Och "ställföreträdande" betyder här "kärlek som är beredd att gå i borgen".

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Johannes 3:16).

"Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken... (1Joh.3:16).
Den kärleken gäller för alla som genom tron kallas Abrahams barn. Även om denna berättelse bara uppenbarar evangliets ABC, så kommer frälsningshistoriens hela alfabet att följa denna linje. Babel betyder: Guds Port, men det är en helvetets port, språkförbistringens och förskingringens källa. Lammet som Gud utsåg, vår Herre Jesus Kristus, är en Jakobsstege som räcker ända in i himmelen. Direkt efter berättelsen om hur Gud utser offret följer: "Och Abraham bodde i BeerSeba" (1 Mos. 22:19). Ställföreträdandet låter Abraham bo vid "edens källa", Berseba, "fullhetens källa" (sjeba=ed, eller sjufullkommlighetens tal). Den Evige begär inga barnoffer, han begär inte heller offer genom hemska krig då folken låter sina söner gå genom eld. På det sättet når inte mänskligheten fram till Berseba, fullhetens källa. Vederkvickelsens tiders "Berseba", eller om du så vill, det tusenåriga fridsriket, kan man endast nå genom att ta emot Gudslammet, som tar bort världens synd. Detta gäller för "uppehållstillståndet" i den eviga härlighetens rike vid tidernas fullbordan. Jesus kommer! Mer än ett jordiskt Berseba väntar oss troende, för Gud skall en gång vara allt i alla!

UPPREPNINGSMOTIVET

Gud ritar i sitt frälsningsverk större och större koncentriska cirklar. Samma andliga lagar ser vi i vidare bemärkelse när det gäller stamfäderna släkten folk världen. Denna kontinuitet i Guds verk är en ljusstråle från namnet Jahwe, "Jag är den jag är". Kasta en sten i en damm och de avklingande vågorna bildar större och större cirklar, tills de når stranden. Det Gud gör i stamfädernas liv kan synas litet, men det som finns inneslutet i deras öde, fortsätter i frälsningshistorien. Det fördjupas och breds ut på ett förunderligt sätt och till slut når vågcirklarna evighetens kust. Allt når sin fullhet. För att förverkliga detta har Jesus stigit upp genom himlarna.
JESU DAG

I Johannes 8:56 säjer Jesus: " Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig". Därefter följer i Johannes 8:58 orden: "Jag är och jag var innan Abraham blev till." Redan i speglingen av Abrahams dag kan vi se Jesu dag det gick genom lidande till härlighet. Abraham gick neråt många steg på prövningarnas trappa, men slutet på hans levnadslopp var ett erkännande av Hans barn: "Du är en Guds hövding bland oss" (1 Mos. 23:6). Vi kan se honom som en prototyp för "riket av präster" , en status som skulle tilldelas hans efterkommande och som skulle erkännas av hela världens furstar. Inte heller för hans efterkommande skulle det finnas någon annan väg än den "genom lidande till härlighet". Inte heller vi "hednakristna", om vi av nåd får dela Abrahams tro, behöver ett ekolod bildligt talat, för att upptäcka konturerna av Jesu dag i Abrahams livslopps sköte även om det är i ett embryostadie.
I Israels långa historia med ständigt återkommande fall och upprättelse går vägen som Herren för sitt folk på om och om igen genom hednavärlden. Detta mönster i Guds handlande ser vi redan i patriarkernas liv. Två gånger grep Gud in när Abraham i ett svagt ögonblick höll på att riskera äktheten i den Messianska framtiden genom att presentera Sara som sin syster. Det skedde i Egypten och inför filistéernas kung. Gud sände mycket svåra plågor över Egypten (1 Mos. 12:17) och Gud talade till Abimelek i en dröm där konungen och hela hans rike hotades med döden (1 Mos.20:3,4). Gud vakar över sitt ord och över att det kommer att uppfyllas. När Gud uppenbarade sig för Abimelek i drömmen kallade Herren Abraham till och med för en profet (1 Mos. 20:7).
Ett av de karakteristiska dragen när det gäller en profet är att hans liv är en bild av det budskap han är kallad att förmedla. Tänk på Hosea och Hesekiel, på Jona och till och med det judiska folket i sin helhet och till sist på vår stora profet, Jesus själv. Det tillvägagångssätt som Gud använder med Abraham känns igen i hans handlande med hela hednavärlden. Detsamma ser vi senare med det judiska folket. Detta ser vi till exempel i 1 Sam.6 när Herrens ark ska föras tillbaka från filistéernas område till Israel. Filistéerna tar det heliga intiativet att föra tillbaka arken på en ny vagn dragen av två kor som ger di. När dessa kor drar vagnen, bort från sina kalvar, i riktning mot Israel, gäller detta för dem som ett tecken på att det var Herren som hade fört olycka över dem.
Samma linje ser vi i berättelsen om Rut. Den moabitiska Rut avhåller sin svärmor från att skicka henne tillbaka till sitt folk och hennes gudar och uttalar följande: "Dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud" (Rut 1:16). Rut blev Messias stammoder.
I berättelsen om Jona ser vi att också där tar hedningarna ett religiöst intiativ. När en stark storm uppstod på havet kastade hedningarna lott och lotten föll på Jona, som var på flykt undan Herrens ansikte. Genom detta handlande kom Jona tillrätta och begav sig till Nineve för att utföra sitt uppdrag som Herren hade kallat honom till (Jona 1:17).
Även den persiska konungen Kores blev av Gud tillsagd att låta det judiska folket återvända till Jerusalem för att där börja återuppbygga templet (Esra 1 111). Gång på gång ser vi i Gamla Testamentet att det är hedningarna som Gud talar till när det gäller Hans handlande med Sitt utvalda folk. Denna grundregel i Guds handlande återfinner vi även i Moses' sång i 5 Mos. 32:21:

"De har retat mig med gudar sim inte är gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrkar. Därför skall jag reta dem med ett folk som inte är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem."

I Nya Testamentet säger aposteln Paulus:

"Bröder för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder (Rom. 11:2527).

Utifrån sin syn på hedningarnas kommande fullhet lägger han i Rom.11:30,31 ett tungt ansvar på de hednakristna i Guds församling.

"Ni var tidigare olydiga mot Gud men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. Nu har de varit olydiga medan ni har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande".

På apostlamötet ser vi tydligt samma mönster i Guds handlande när Jakob tar till orda och högtidligt förklarar:

"Mina bröder, hör på. Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Till detta passar profeternas ord, där det står: Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna hydda. Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen, för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats. Så säger Herren, som har gjort detta känt för länge sedan (Apg.15:13 18).

Samma ordning ser vi även när Simon när han ledd av Guds Ande leds till templet och tar Jesusbarnet i sin famn och lovar Gud med orden:

"Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel" (Luk.2:2932).

Slutsats: "Ljus med uppenbarelse för hedningarna" har prioritet i Guds frälsningsplan, men detta är en prioritet som tjänar den HÄRLIGHET som tillhör Israel.

I ABIMELEKEPISODENS SPEGEL

Kan vi förvänta oss ett budskap för vår tid med tanke på att Herren systematiskt har gripit in i hednavärlden när det gäller att sätta Sitt utvalda uppenbarelsefolk på rätt spår? Den som på fullt allvar tittar i Abimelekepisodernas spegel måste dra följande slutsats: Här är det fråga om något mera än bara ett avslutat stycke historia ur förgången tid. Denna episod är en profetisk liknelse som innehåller ett budskap för alla tider.

I "Sara" innestängd i det kyrkliga "haremet"

Det var ett mycket allvarligt misstag som Abraham gjorde, när han kopplade in Sara angående uppkomsten av sitt efterkommande släkte, och därmed inte accepterade och respekterade Guds löfte till hundra procent. Det handlar här direkt om den Messianska framtiden. Den framtiden hotades med nedsmutsning i en av de filistéiska furstarnas harem. Nu är det så att när den Heliga Skrift mycket tydligt lovar oss en Messiansk framtid, där ett omvänt Israel skall fungera som en huvudaxel i Guds frälsningsverk, så innebär ett förnekande av detta löfte, bildligt talat, ett utelämnande av "Sara" åt ett kyrkligt "harem". Hela den s.k. ersättningsteologin kan omskrivas på detta sätt. Med ersättningsteologin menar vi den uppfattning som är vida spridd i de kristna kyrkorna, nämligen att kyrkan i exklusiv bemärkelse har intagit Israels plats i Guds frälsningsplan.
Denna uppfattning har sitt ursprung redan hos de gamla kyrkofäderna, som därmed följer Justinus Martyr's linje som skrev sina verk omkring år 140 efter Kristus. Hans lärjunge Tatianus, uttalar tio år senare att gudsmordet (deicide) hade till följd att judarna förlorade den status som Gud gett dem nämligen att vara Hans utvalda folk.3) Ersättningsteologin är idag mycket populär i många kristna kyrkor världen över (fast den nederländska "Hervormde Kerk" öppet tog avstånd 1951).4) Föreställningen att det judiska folket absolut och för evigt skulle vara förskjutet och att dess utkorelse har övergått till kyrkan, har sedan kyrkofädernas tid haft fruktansvärda följder och har bland annat varit en faktor i förintelsens historia. Kommer Gud också nu att reagera med profetia och domar? Utan tvivel! Abimelek och hela hans rike hotades till och med med döden. När "hedningarna i fullt antal har nått målet" skall en Karmeldom tillämpas. Världen har hamnat vid en gränssituation.

II Bosättningstillståndet
Direkt efter att Abimelek har gett Abrahams hustru tillbaka, säjer han: "Se mitt land ligger öppet för dig. Du må bo var du finner för gott" (1 Mos. 20:15). Patriarken fick alltså en öppen fullmakt att slå sig ner var han ville. Ett obegränsat uppehållstillstånd! Här är första gången vi möter begreppet "bo" i juridisk mening (nederländska: "vestiging", motsvarar det engelska ordet "etablish", övers.anm.). Det innebär mer än ett tillstånd att som nomad slå sig ner någonstans. Filistéernas kung hade en rättighet att bevilja ett sådant tillstånd.
Vi får inte för ett ögonblick skilja detta obegränsade tillstånd, från Guds ingripande i Abimeleks liv och hans folk. Gud hade lovat Abraham "Jag är din sköld och din lön. Din lön skall bli mycket stor." Med denna skräckinjagande "sköld" hade Abimelek stiftat bekantskap genom en gudomlig uppenbarelse och genom domar. Om han inte gav Sara tillbaka så skulle han döden dö, han själv och alla som tillhörde honom (1 Mos.20:7). "Herrens förskräckelse" kom över honom och alla som tillhörde honom. Guds fruktansvärda ingripande i ett hedniskt område genom uppenbarelse och domar öppnade möjligheten till bosättning i det utlovade landet.
Inte heller nu finns det någon annan väg öppen för det judiska folket. När "hedningarna i fullt antal har nått målet" kommer dessa båda komponerande faktorer att bli synliga: Profetia och domar (Upp.10).5) Upprättandet av riket åt Israel (Apg. 1:6) är också nu en fråga om liv och död för den ickejudiska världen. Kärnvapnen finns på många platser i stora lager!

III Abrahams förbön

"Men ge nu mannen hans hustru tillbaka. Ty han är en profet. Och han må be för dig, så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, så vet att du ska döden dö, du själv och alla som tillhör dig." (1 Mos. 20:7)

Att Sara gavs tillbaka var tydligen inte ens det tillräckligt. Fastän Abraham för ett ögonblick hade hamnat fel i sitt trosliv erkänns och upprätthålls han av Gud som en profet och präst. Mänsklig trolöshet i vilken grad det än må vara fråga om kan aldrig omintetgöra Guds trofasthet. Guds kallelser och utkorelser kan Han inte ångra. Därför kan vi utgå ifrån att Gud inte heller idag har förskjutit sitt folk (Rom.11:1). När hednavärlden genom profetia och stränga domar uppmanas till sann ekumenik för att Israels omvändelse ska bli verklighet, kommer hela det omvända judiska folket att kallas till en prästerlig förbönstjänst så att de många brandhärderna kan släckas och att en sjuk planet botas. Sedan får mänskligheten gå in i verderkvickelsens tider. Endast på den vägen kommer "Abraham" och hans efterkommande att vara till en universell välsignelse, både för en jordisk tid och i evigheten, på grund av att Messias har kommit från honom och hans släkte.

IV En toppkonferens

Det meddelas så enkelt, utan att det görs något väsen omkring det, utan utsmyckning, utan uppseendeväckande världsvid publicitet med orden: "Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och talade med Abraham och sade: "Gud är med dig i allt vad du gör. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du inte skall göra dig skyldig till något svek mot mig eller mina barn och efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du bor som främling samma godhet som jag har bevisat dig." Abraham sade: "Det vill jag lova dig" (1Mos.21:2224).
Det är inget fel att denna världens mäktiga, kungarna, presidenterna, stadsministrarna och andra ministrar emellanåt samlas för överläggningar på hög nivå. Men denna överläggning på hög nivå mellan Abraham och Abimelek har en alldeles speciell tonsättning. Det är helt klart att den gripande upplevelse som de båda haft spelar en roll för motivationen att mötas. Det var en existentiell religiös upplevelse. Abimelek vill befästa den goda relationen genom att sluta ett fördrag och ta ed: "Så lova mig nu här med ed vid Gud ..."
Både han och hans härhövitsman hade erfarit att Abraham verkligen hade Gud med sig. Den erfarenheten var avgörande för stämningen i deras möte. De båda furstarnas uppträdande har en aristokratisk ton. Stämningen, den förnämliga samtalsnivån, är inte bara en avspegling av österländska artighetsregler som gällde då. Vi, som vet mer angående den Messianska djupdimensionen i Abimelekepisoden får inte bara förklara den aristokratiska tonen utifrån kulturella faktorer. Nutida topkonferenser som inte har en medveten och erkänd relation till utvecklingen av Herrens framtid och alltså är endast världsliga, kan aldrig åstadkomma fred i världen.
Här var det möjligt att lösa problem. Abraham är beredd att avlägga ed. Ett sådant gynnsamt klimat och en atmosfär som kännetecknades av gudsfruktan gjorde det säkert lättare för Abraham att sätta sitt missnöje över striden om BeerSebas vattenbrunn på dagordningen till denna toppkonferens. Det var ingen bagatell! En vattenbrunn var livsviktig i det torra området.
När Abraham nu har fått ett obegränsat uppehållstillstånd av Abimelek och själv har grävt en vattenbrunn har Abimeleks tjänare absolut ingen rättighet att bestrida denna rätt. Men det började dra ihop sej till strid. Konflikten var i alla fall allvarligare än en dispyt mellan ett par herdar. Det är svårt att uppskatta konfliktens omfattning men antalet människor som Abraham hade ledningen för uppskattas till ungefär 2500 personer. Han kunde skicka hundratals soldater till strid för att befria Lot (1Mos.14:14). Han var en mycket rik herdefurste med tillräckligt med guld, silver och kreatur. Han hade också på Guds befallning låtit omskära allt manligt husfolk, och alla som han hade köpt för pengar, tjänare från filistéernas och kananéernas område (1 Mos.17:2327). Sammanhållningen i den för sin tid stora gruppen var alltså dessutom religiöst grundad och därmed desto starkare. Han hade till och med besegrat Elams kung, Kedorlaomer och hans allierade (1 Mos.14:117).
Det är ingen tvekan om att oenigheten angående vattenkällan var ett viktig ärende på dagordningen. Abimelek är slagen med häpnad! Han hade inte tidigare hört något om detta och vet inte vem som är ansvarig för situationen. Han erkänner öppet att han varit ovetande om detta och Abraham accepterar detta som en ursäkt och ger honom får och fäkreatur. En förnämlig gest! Därefter sluter de båda ett förbund. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides. Abimelek är förvånad över detta och frågar: "Vad betyder de sju lammen som du har ställt där avsides?" Abraham svarar "dessa sju lamm skall du ta emot av mig, för att detta må vara mig till ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt denna brunn" (1 Mos. 21:29,30).
På denna toppkonferens förhandlar två gudfruktiga furstar och tillsammans sluter de ett förbund inför Gud den Högste. Därför kallar man platsen Berseba eftersom de båda svor eden där (1Mos. 21:31). O att toppkonferenserna som denna världens mäktiga håller nu och i framtiden, finge äga rum i denna heliga atmosfär.

V Faktorn "okunnighet"

Det är påfallande hur stor roll faktorn "okunnighet" har spelat både hos Abraham och Abimelek. Abraham själv formulerar detta med orden: "Jag tänkte: ' På denna ort fruktar man nog inte Gud. De skall dräpa mig för min hustrus skull" (1Mos. 20:11).
Ett felaktig antagande alltså! Låt detta vara en varning för varje samfund, grupp eller cirkel att inte hemfalla åt antagandet: Här hos oss bor och verkar Guds uppenbarelse, vi är ledda ut ur "Babel" och utanför våra murar kan man inte förvänta sej Guds fred eller profetiskt ljus. En sådan inställning förstör bara. Också Abimelek var skyldig fastän han själv var ovetande om det.
Det är alltså möjligt att vara skyldig inför Gud fast man själv inte är medveten om att man uträttar handlingar i strid mot Guds vilja och att redan vara drabbad av Guds domar på grund av en syndig situation (1 Mos. 20:18). Allt detta måste sporra oss till vaksamhet.
I sitt brev till romarna har Paulus allvarligt varnat för att vara okunnig angående Guds plan med det utvalda folket: "Bröder, för att ni inte skall förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det till hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat ..." (Rom. 11:25,26). Följderna av denna okunnighet medveten eller omedveten har haft katastrofala följder. Det kostade Jesus tårar vid inträdet i Jerusalem, när man glatt hälsade honom som kung och Messias men utifrån en felaktig synvinkel: "Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig" (Luk.19:42). På korset bad Han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör" (Luk.23:34). Även aposteln Petrus har visat på Israels folks ledares okunnighet.

"Nu vet jag, mina bröder, att ni handlade av okunnighet, ni liksom era ledare ..." (Apg.3:17).

Vet mänskligheten vad som pågår med tanke på Herrens framtid? Vet Israel det? Vet kyrkorna det? Dominerar inställningen: Profetia i hednavärlden är inte möjlig nu och åskornas hemlighet i Uppenbarelseboken 10 kommer aldrig att uppenbaras? Kyrkor och grupper och även varje människa personligen borde be med David: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen" (Psalm 139:23,24).

VI Bo i BeerSeba

"En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov (1Mos.22:1). "Härefter" är i denna text mer än en kronologisk angivelse. Även om det är många år mellan denna och följande händelse, så ligger det något av "i anslutning till", inneslutet i detta ord. Det finns ett djupt andligt samband mellan Guds ingripande genom profetia och domar i hednavärlden hos Abimelek och Abrahams trosprövning när han får uppdrag att offra sin son Isak som ett brännoffer. Ingripandet genom profetia och domar hos Abimelek resulterade i rätten att bosätta sig i BeerSeba för Abraham.
Guds ingripande när Abraham stod i begrepp att offra Isak utmynnade, även det, i en gudomlig bekräftelse av Abrahams boenderätt i det utlovade landet, och detta med en ed genom SAMMA ÄNGEL, som hade ropat: "Låt inte din hand komma vid gossen och gör ingenting med honom" (1Mos. 22:12). Det står mycket klart: "Och Herrens ängel ropade för andra gången ..." (1Mos.22:15). Det finns ett samband som den Högste gjort, mellan ropet: "Låt inte din hand komma vid gossen och gör ingenting med honom" och ängelns ed: "Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik som stjärnorna på himmelen och som sanden på havets strand. Och din säd skall inta dina fienders portar. Och i din säd skall alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord."
Därefter följer orden: "Sedan vände Abraham tillbaka till sin tjänare. Och de stod upp och gick tillsammans till BeerSeba. Och Abraham bodde i BeerSeba (1Mos.22:19). Ängelns första och andra rop får inte skiljas från varandra. Ställföreträdandet är grunden för rätten att bo i det utlovade landet. Gud utsåg själv åt sig fåret till brännoffer. Det står bokstavligt: "Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer I SIN SONS STÄLLE (1Mos. 22:13). Abraham accepterade ställföreträdandet. När ängeln ropade lyfte han först upp sina ögon och därefter vände han sig om och han såg där BAKOM sej en vädur som hade fastnat med sina horn i ett snår.
O att i framtiden både kristendomen och judendomen ville vända sej om än en gång för att se ställföreträdandet som ägde rum på Golgata, för att mänskligheten, med det judiska folket som förtrupp, må erhålla uppehållstillstånd i "vederkvickelsens tider", på denna jord och en gång i den himmelska härligheten. Petrus uttrycker det på följande sätt i Apostlagärningarna 3:1921:

"Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus, fast himlen måste behålla honom till den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början."

BeerSeba, edens källa, fullhetens källa, är i sanning en "pars pro toto", en del av helheten, för hela Israel men också för mänskligheten i stort.

VII Att stanna kvar med åsnan

På tredje dagen ser patriarken på avstånd platsen där brännoffret skall offras. När han kommit dit säjer han till sina tjänare: "Stanna här med åsnan. Jag och gossen vill gå dit bort. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er" (1Mos. 22:5). Ett "moment suprême" är inne, ett mycket intimt ögonblick i Abrahams förhållande till Gud. Det härskar en spänning som inte går att beskriva.
Det som händer här går delvis att jämföra med slutskedet i berättelsen om Josef, när han avslöjar för sina bröder vem han är. Fastän egyptierna visste MER om spåbägarens hemlighet än hans bröder; stamfäderna och därmed umgicks med Josef med en viss intimitet, måste de ändå gå därifrån när Josef avslöjade sitt livs stora hemlighet. Han är så rörd att egyptierna och hela Faraos hus hör Josefs gråt. Josef sammanfattar det centrala i sitt händelserika liv med orden: "Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle bli kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många" (1Mos. 45:7).
Han var alltså borgen, ställföreträdare, och prototyp till Jesus Kristus. När tiden är inne för Israel, att så att säga, "bestiga berget Moria" och acceptera ställföreträdandet, när "täckelset" tas bort, då kommer redskapen som förde fram till detta vara underordnade Jesu möte med sitt folk och då måste alla "redskap" hållas på vördnadsfullt avstånd.
Mötet mellan det judiska folket och deras Messias kommer också att vara en mycket intim händelse. Men chockeffekten i det kommande avslöjandet kommer att djupt gripa varje folk. Detta avslöjande kommer också att innehålla Uppenbarelseboken 10. Guds rike är nära ... Det kommer att sänkas ner ett "manifest" där grundlinjerna till upprättandet av riket åt Israel avslöjas.
Två dagar har Abraham rest med ansiktet vänt mot sina efterkommandes totala förintelse. På tredje dagen behövdes inte kniven längre för att offra sin son till ett brännoffer. Två Gudsdagar har Israel rest genom historien som såg ut att sluta i en total holocaust (judeutrotning). Det kommer en tredje Gudsdag med full påskglans. "Vad skall då deras upptagande ge, om inte liv för de döda?" (Rom.11:15). Herren är verkligen uppstånden! "Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen."

Noter:
1) Th.A. Busink: "De toren van Babel", sid. 53, NoordhoffKolff N.V., BataviaCentrum
2) se: Sjofarserien, del I, "Mannen med krukan" kapitel 3
3) Dr. Hans Jansen: Christelijke theologen na Auschwitz, del I, sid. 69, Boekencentrum, 'sGravenhage, 1981
4) Ur: Israël, volk, land en staat een rapport van de generale synode van de Nederlands Hervormde Kerk, sid.8, 1995. 5) Mer om detta i kapitel 4