Den tredje dagen


Kära syskon! Låt oss läsa 1 Kor. 15:1-8:

"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster."

Vi läste i texten, att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd och uppväcktes på tredje dagen enligt Skrifterna. Om det står så, är det naturligtvis inte en slump att uppståndelsen ägde rum exakt på den tredje dagen. I min förra predikan såg vi, att det finns ett bestämt mönster för försoningen i Skrifterna: Blodet skulle strykas runt tältöppningen.
Att slakta lammet var egentligen ett återupprepande av proceduren vid offrandet av Isak, då Gud såg till att det fanns en ställföreträdare (jfr 1 Mos. 22).

Hela GT finner vi, att blodet står centralt. I blodet fanns den kraft, som bröt Faraos motstånd och resulterade i uttåget ur Egypten (2 Mos. 12). Den Helige Ande i form av ett moln vilade just på försoningsplattan, nådastolen (på hebr. "kapporät"). Därifrån talade också Gud (2 Mos. 25:22; 30:6; 4 Mos. 7:8-9). Inte bara uttåget gjordes i kraft av blodet, utan även intåget i Kanaan.
Förbundsarken skulle bäras sju gånger runt Jeriko. Genom blodets kraft och genom tron föll Jerikos murar (jfr Hebr. 11:30). När folket skulle gå över Jordan, fick prästerna i uppdrag att gå först med arken. Mitt i floden skulle de stanna och stå alldeles stilla som ett tecken på försoningen. Det finns en orubblig och evig kraft i försoningen. Inga vattendrag kan släcka Guds kärleks eld! (Höga v. 8:7).

Begreppet "den tredje dagen" möter oss redan i Bibelns första bok. I 1 Mos. 22 ser vi Abraham med sonen Isak på väg till Moria berg. Isak frågar sin far: "Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?" Abraham svarade i tro: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son" (v. 7-8). Här finner vi evangeliets ABC.
När kniven blänker över Isaks bröst, hörs plötsligt en ängels röst: "Gör ingenting med honom!" Abraham lyfte upp sina ögon och fick se hur Gud försett honom med ett lamm. Observera! Detta skedde på tredje dagen! På tredje dagen föll kniven ur hans händer. Jag tror att denna berättelse har ett djupt profetiskt innehåll.
År 1948 sade Herren ordagrant till mig: "Om jag tiger i två dagar," (d.v.s. 2 x 1000 år) "tror du då, o, människa, att en uppfyllelsens dag aldrig ska lysa över mina friköpta?"

Det kommer en tredje dag, ett tredje millennium. På denna tredje Gudsdag ska den ödesdigra "atomkniven" falla undan och judarna med hela mänskligheten ska undkomma.
Jesus har inte kommit för att förinta alla i en atomdöd utan för att frälsa. Innan han kommer åter vill han upprätta ett stort tecken för hela mänskligheten: Upprättelen av det judiska folket. Denna upprättelse kommer att innebära liv från de döda, med andra ord en ny vår! (Rom. 11:15; 1917 års övers.). Halleluja! Detta sker på tredje dagen och den har kommit mycket nära.

I min föregående predikan berörde jag vilka förväntningar rabbinerna har. Jag kan inte upprepa det igen. Men jag hoppas att ni ska lyssna på bandinspelningarna... Jag bär på en stor förväntan på Gudsrikets genombrott och jag är mycket glad över att ha fått fira nattvard med er ikväll. Vid själva nattvardsbordet sade Herren Jesus: "Jag anförtror riket åt er" (jfr Luk. 22:29). Jag ber: "Herre, ge oss Riket!"
Vi vet, att hans rike är bättre än något annat kungarike. Det är inte ett rike som bygger på mord och dråp, hat och våld, utan ett rike av glädje och frid. I det riket har satan helt övervunnits. "Snart skall fridens Gud låta satan krossas under era fötter" (Rom. 16:20). "Men Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk" (1 Joh. 3:8).

Herren har uppenbarat att det kommer en tredje dag, en uppfyllelsens dag därför att han har försett oss med Lammet. Det är orsaken till att kniven över Abrahams avkomlingar faller undan. Abraham är trons fader och vi är, liksom Isak, löftets barn. Så uttrycker Paulus det (Gal. 4:28) och det ska vi ta fasta på. "Isak", på hebr. "Jitschak", betyder "han skrattar".
Namnet "Jitschak" låter som ett skratt. Kniven, som hänger över Isak, är en kniv ovanför "han skrattar". Och genom Lammets blod är det möjligt för Isak, "han skrattar", att leva vidare i evighet. Jag skulle skratta om jag råkade stöta ihop med någon oväntad bekant på gatan i Amsterdam. Han skulle nog också göra det. Det finns ett mötandets skratt. Det har Gud nedlagt i skapelsen.

Jag är säker på att när stunden är inne för Jesu återkomst och vi rycks bort och vi får se Fadern, kommer vi inte att ha några långa ansikten. Vi ska uppleva en oändlig glädje. Då ska vi vara "han skrattar".
Han anförtror oss Riket, ett glädjens rike. Vi ska få gå in i det eviga Kanaans land. Ty genom Lammets blod har den eviga domens kniv försvunnit.

Inte bara i berättelsen om Abraham och Isak händer något avgörande på tredje dagen. Det finns ett flertal andra exempel i Skriften på detta. Begreppet intar en nyckelställning i Bibeln. Vi kan inte gå igenom alla bibelställen. Det kan ni själva göra med hjälp av en konkordans.
Jag tänker på 1 Mos. 31. Där berättas hur Jakob frigjorde sig från Laban. Den tid, som Jakob arbetade i Mesopotamien hos Laban, var egentligen hans exil. Men på tredje dagen blev han fri från tvånget under Laban (1 Mos. 31:22). Senare förtrycktes israeliterna svårt i faraonernas Egypten. Efter befrielsen och uttåget kom de fram till Sinai. I 2 Mos. 19 läser vi, att Gud där ingick förbund med dem. Det hände på tredje dagen (v. 16). Denna förbundsdag var som en bröllopsdag: Gud som Israels man och Israel som Guds hustru. Förbundet liknas vid ett äktenskapsförbund. Bröllopet inföll på den tredje dagen.

Det finns flera duktiga teologer, som ser ett samband mellan bröllopet i Kana och Israels "bröllopsdag" vid Sinai. Mot detta har jag inget att invända. När vinet på bröllopet i Kana började ta slut, gjorde Jesus just på tredje dagen sitt första härlighetstecken. Ett bröllop utan vin var en skandal ty vin hörde till bröllop.
Jag tror, att berättelsen om bröllopet i Kana också döljer en djupare mening. Vi läser, att sex stenkrukor skulle ställas i en rad och fyllas med vatten. Jag är övertygad om att de står för 6000 år genomrutten världshistoria.
Något inträffade som gjorde att festen för Gud och människorna, för Gud och hans brud, inte kunde fortsätta. Men Gud kan förvandla vatten till vin. Han förmår också förvandla stinkande vatten som stått i 6000 år. Han har makt över alla kemiska formler. Kemiskt sett har vin en annan formel än vatten.
Samma sak gäller människor och politiken. Hur fördärvat en persons liv än må vara och hur demoniserat det politiska livet på sina håll än må vara, kan Jesus ändå förvandla alltihop. Hur omöjligt allt i världen än kan te sig, är det sant, att Jesus vinner seger. En tredje dag ska gry. Då ska han förvandla all ruttenhet till festglädje. Han är hela världens frälsare.

I Josua bok möter vi återigen samma begrepp. På tredje dagen gick israeliterna över Jordan in i Kanaans land.
Under många år förföljdes David av kung Saul. Hans liv var ständigt i fara. I 2 Sam. 1:2 står det, att David fick veta att kung Saul hade stupat och att tronen stod öppen för honom. Detta hände på tredje dagen. David är en bild på Messias.
Vi känner nog alla till berättelsen om drottning Ester. Också i den handlar det om liv eller död. Judarna hotades av utrotning av Haman. Genom Esters insats räddades folket. Detta skedde på tredje dagen (Est. 5:1).
Det andra templet, Serubbabels tempel, invigdes efter exilen. Det hände på tredje dagen (Esra 6:15).

I Hos. 6:1-3 står skrivet: "Kom, låt oss vända om till Herren. Ty han har sårat oss, han skall också hela oss. Han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss friska, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför honom. Så låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma över oss lik ett regn, lik ett vårregn, som vattnar jorden."

Också Jesus blev uppenbarad på tredje dagen. Lärjungarna på vägen till Emmaus säger: "Vi hoppades, att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände" (Luk. 24:21). Och när han sedan bröt brödet, uppenbarades han. På tredje dagen kände de igen honom.

Genom att vi har börjat med nattvard, tror jag, att vi har börjat på ett heligt sätt. Med nattvarden, med brödsbrytelsen, måste vi slå en ring runt Guds egendomsfolk. På tredje dagen ska Herren, då brödet bryts, uppenbaras för Israel. Han ska åter säga: "Jag anförtror er Riket" (jfr Luk. 22:29). När judarna blir frälsta, bryter Gudsriket igenom.

Innan Jesus for till himlen, talade han med sina lärjungar om Riket. De frågade honom: "Herre, ska du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?" (Apg. 1:6; 1917 års övers.). Hans svar var inte: "Prata inte mer med mig om Jerusalem! Jag har inte längre någonting att göra med er. Er tid är ute." Nej, tvärtom sade han: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem..." (Apg. 1:7-8).
De skulle inte alls överge Jerusalem. Israels omvändelse och frälsning är alltså inte identiska med hans återkomst på skyarna. Det talas om "tider" - flertal! - och "stunder". På grekiska står det "chronos" och "kairos". "Chronos", "tider", står för tidsaxeln. "Kairos", i svenska Bibeln "stunder", (bättre "tillfällen", "omständigheter") handlar mer om de historiska förvecklingarna och konstellationerna. Uttrycket står för Faderns program och iscensättningen av detsamma.
Gud har en plan för framtiden. Han vet när världen absolut behöver ett frälst judafolk. När nöden är som störst och en situation av att vara eller icke vara uppstår, då ska det judiska folket komma till sin messianska bestämmelse och utropa: "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!" Den stunden närmar sig och den kommer oåterkalleligen. Därför är det viktigt att lägga märke till vad Skriften säger om den tredje dagen.

Inte bara i berättelsen om bröllopet i Kana talas det om den tredje dagen, utan även i berättelsen om den samariska kvinnan (Joh. 4). Herren har uppenbarat för mig att denna berättelse är en miniatyr-apokalyps (Johannes evangelium skrevs efter Uppenbarelseboken).
I Joh. 2 läser vi om tempelreningen och dess följder. Kapitel 3 handlar om samtalet med Nikodemus. Denne store lärare i Israel förstår ingenting. Utifrån dessa kapitel kan vi förstå, att dörrarna i Israel hade stängts för Jesus. Då läser vi kapitel 4: "Han måste ta vägen genom Samarien". Detta "måste" har samma karaktär och innebörd som ordet i Luk. 24:26: "Måste inte Messias lida detta för att så ingå i sin härlighet"? (1917 års övers.). Det är fråga om en kallelse och förpliktelse, som pålagts honom av Gud.
Medan dörrarna tillsvidare är stängda i Israel, blir hans uppdrag att gå igenom hednavärlden. Där möter han en kvinna med dåligt rykte. De möts vid Jakobs brunn mitt på dagen klockan 12. Då var det som hetast. Byns andra kvinnor brukade hämta vatten redan tidigt på morgonen. Men eftersom hon var utstött ur gemenskapen, gick hon ensam, när det var som varmast.

Jesus inledde ett samtal med henne om traditioner. Denna kvinna är en bild på hednavärlden, som helt har gått bort från Gud. Hon har, precis som kyrkorna idag, ett ekumeniskt problem. Frågan, som kom upp, var: "Ska man tillbedja på berget här hos oss eller på berget hos er i Jerusalem?" (jfr Joh. 4:20). Jesus svarade: "Frälsningen kommer från judarna" (v. 22).

Det ekumeniska problemet kommer att lösas genom det som Gud framöver vill göra med Israel. Måtte vårt nattvardsfirande här ikväll vara ett litet senapskorn! Vi har firat nattvard med Jerusalem i tankarna för att visa att vi är ett i Lammet. Om ni fortsätter med detta, bereder ni väg för judarnas frälsning. Då kan Gud också på ett ännu mäktigare sätt visa att frälsningen kommer från judarna.

Under samtalets gång förekommer också ett resonemang om vatten. I samband med det säger Jesus till kvinnan: "Om jag hade givit dig vatten skulle du i evighet inte törsta mer (jfr v. 13-14). Hon tänkte: Det är omöjligt för honom att hämta upp vatten, för brunnen är djup. Han har inget att ta upp vattnet med.

Många tänker på precis samma sätt idag: Situationen i världen idag är djupt allvarlig. Vad förmår Jesus förändra? Han kan nog inte göra något han heller... Många tänker så. De har inget hopp längre. De till och med omhuldar hopplösheten. Kanske gör man det också här i Sverige. Allt verkar hopplöst. Hon säger: "Brunnen är så djup. Hur kan du ge mig vatten? Ivrigt söker hon det levande vattnet och ber: "Herre, ge mig det vattnet!" (v. 15).
Då säger Jesus: "Gå och hämta din man". Kvinnan svarar: "Jag har ingen man" (v. 16-17). Det framhöll hon ständigt i samvaron med män. Det gav möjlighet till fortsatt kontakt och till fler bekantskaper.
"Där sade du verkligen sanningen. Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft och den du nu har är inte din man" (v. 17-18).
Närapå 6000 år historia har gått. Vi står inför den sjunde tusenårsperioden, ett sjunde millennium. Då kommer ett nytt bröllop att firas. Jesus ska uppenbara sig för sin återlösta församling som brudgum.
Kanske det låter hårt att säga det men jag har hört honom säga till många kyrkor: "Den som du har nu är inte din man. I själva verket har ni inte Brudgummen." Ni är kanske medlemmar i en viss kyrka eller samfund - i sig självt naturligtvis inte något fel - men om ni bara finns med i matrikeln, är det endast fråga om ett "sambo"-förhållande och inget riktigt äktenskap. Då är inte Jesus den verklige brudgummen.
När Jesus går omkring och "visiterar" kyrkor och samfund i världen, kritiserar han också idag "den samariska kvinnan": "... den du nu har är inte din man." Han vill vara den sjunde mannen, i helighet och renhet. Han vill befria och frälsa. Jesus är den Helige, den Rene och den Sjunde. Han ska utföra detta sitt verk genom Israels omvändelse, eftersom frälsningen, också i framtiden, kommer från judarna.

Denna kvinna kommer till Jesus med frågor om Messias. Jesus sade: "Det är jag, den som talar till dig" (v.26). Kvinnan glömde sin vattenkruka och sprang tillbaka in i staden. Där vittnar hon: "Jag har funnit världens frälsare" (jfr v. 29). Under tiden hade lärjungarna kommit tillbaka till Jesus med mat och säger: "Rabbi, kom och ät!" Han kan inte äta utan svarar: "Jag har mat att äta som ni inte känner till. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk" (v. 32-34).
Jesus ser bakom denna kvinna, detta enstaka ax, den stora skörden. "Ni säger: skörden har bara vuxit till knäna; fyra månader till innan det är dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd" (jfr v. 35).

Detta ger berättelsen en speciell djupdimension. Det handlar om något mer än ett enstaka själavårdssamtal. Naturligtvis frälser Jesus individer. Han har ju t.ex. frälst mig. Men Jesus är framför allt världens frälsare. Han frälser också folken och hednavärldens skörd kommer att bärgas. När hedningarnas fullhet har kommit, så ska hela Israel bli frälst (Rom. 11:25-26). Av berättelsen framgår att han stannade två dagar i Samarien, det vill säga i hednavärlden. Därefter kommer skörden i sin fullhet och den tredje dagen för Israel.

När Jesus sedan återvänder till judarna, möter han först av allt en man, som varit förlamad i 38 år (Joh. 5:5). Det är precis den strafftid som Israel fick tillbringa i öknen (5 Mos. 2:14).
Aposteln Johannes skrev sitt evangelium efter Uppenbarelseboken. Då han skrev evangeliet, kände han till Guds näst sista hemlighet, som finns fördold i Uppenbarelsebokens kapitel 10. Om denna hemlighet handlar också Joh. 4 i förtäckta ordalag.

I Upp. 10 läser vi om en väldig ängel som kommer ner från himlen. Hans ansikte lyste som solen. Han ropade med hög röst så som ett lejon ryter. I Bibeln betecknar "ett lejons rytande" alltid profetiskt tal (Amos 3:8; Joel 3:16).
Ängeln sätter sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden. Han väljer hela världen till sitt podium. Regnbågen är över hans huvud. Detta syftar på Guds eviga förbund med Israel. Skriften säger, att mänsklig trolöshet aldrig kan upphäva Guds trofasthet (jfr Rom. 3:3-4).

I Faderns frälsningsprogram står följande fast: Hans utvalda folk ska bli frälst och bli till välsignelse för alla världens folk. Judarna kommer att bli Guds stora ombuds-folk. Gud säger: "Och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos. 19:6).

Det judiska folket ska komma till sin messianska bestämmelse. Gud kommer att fullborda sin plan. Ett profetiskt rop går genom världen idag.
När ängeln hade ropat, talade de sju åskornas röster. Johannes var beredd att skriva ner det. Det var inget obestämt muller som han hörde, som man kan höra en varm sommardag, när åskan går. Det kan man inte formulera i ord. Men Johannes kunde skriva ner det som åskorna hade talat.

1948 uppenbarade sig Herren för mig. Jag åberopar honom som mitt vittne. Som i min förra predikan har mina ord nu samma tyngd som om jag skulle tala under ed. Det året visade Herren mig att det judiska folket kommer att "köra fast" i Mellanöstern. Han sade bland annat:
"I min stora barmhärtighet ska jag förbarma mig över mitt egendomsfolk. Till detta vill jag använda mitt frälsta folk i hednavärlden. Min vandring genom Samarien, som varat i nästan två dagar, är snart till ända. Jag vill att ni ska förenas kring ett enda nattvardsbord och att ni tillsammans världen över ska slå en ring runt mitt egendomsfolk Israel. Ty de hänger redan på sin stat som på ett kors. Allt ska nå ett bottenläge. Då ska också de utropa: 'Eli, Eli, lama sabachtani?' ('Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?')
I denna avgörande stund ska jag inte håna dem som de har hånat mig, då de sade: 'Han kallar på Elia.' På samma sätt som Elia en gång samlade ihop stenarna för att bygga ett försoningsaltare, så ska jag sammanfoga det sönderbrutna altaret i hednavärlden. För att mitt blod på nytt ska erkännas. Jag ska låta min eld falla på stenarna, på altaret. Min barmhärtighets eld ska falla och de ska bli frälsta.
Detta är vad åskornas tal betyder: Uppenbarelsen av min konungsliga härlighet!"
Ängeln svär under ed: "I de dagar då den sjunde ängeln höjer sin röst och låter sin basun ljuda har Guds hemlighet fullbordats" (Upp. 10:7; jfr 11:15). Detta sker på den tredje dagen.

Först ska Guds näst sista hemlighet avslöjas (Upp.10). Sedan ska hans sista hemlighet uppenbaras vid Jesu återkomst. Gud vill än en gång ställa hela mänskligheten inför sanningen som finns i Jesus Kristus.
Jesus Kristus har uppväckts från de döda. Jag vet att han har all makt i himlen och på jorden. Han regerar på Faderns högra sida. Världspolitiken är i hans händer. Allt har lagts under honom.

Om vi vill lyda honom och i enhet fira nattvard, vill han välsigna. Han vill förena oss i vårt uppdrag gentemot det judiska folket, som snart kommer i stor nöd. Och det ska ske på den tredje dagen.

Det judiska folket är Herrens egendomsfolk, på hebr. "am segulla". När Gud bereder ett uttåg, finner vi tre ständigt återkommande drag. Abraham kallas ut ur Kaldeen. För det första har han en gudomlig kallelse (1 Mos. 12:1). För det andra förser Gud honom i alla hans finansiella behov: "Jag är din sköld och din lön" (1 Mos. 15:1). För det tredje finns där en gudomlig målsättning: "... i dig skall alla släkter bli välsignade" (1 Mos. 12:3).

Dessa är de tre kännetecknen för ett uttåg, som Gud själv arrangerar. När Abrahams avkomlingar senare tågar ut ur Egypten, finns samma tre drag med:

1. En gudomlig kallelse. Moses kallades vid den brinnande busken (2 Mos. 3).

2. En gudomlig finansiering. Gud förser sitt egendomsfolk. Han står själv för kostnaderna för uttåget. Det är hans ära. När han utväljer ett folk, förser han i alla behov.

3. En gudomlig målsättning. Genast får folket uppdraget: "Ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos. 19:6). "Jag har utvalt er bland världens folk" (jfr 5 Mos. 7:6-8).

Moses var inte någon fackföreningsledare som skulle se till att folket fick bättre ekonomiska villkor. Inte heller fungerade Gud som researrangör.
En gång talade jag med en amerikansk rabbin om detta. Jag frågade honom: "Behövde Abraham möjligen luftombyte? Hade han fått råd av läkare att flytta?" Nej. Det fanns en gudomlig kallelse, en gudomlig finansiering och en gudomlig målsättning.

När Gud sedan förde sitt folk ut ur Babel, finner vi åter samma tre drag. För det första: Cyrus får en personlig kallelse av Gud (2 Krön. 36:23; Jes. 45:1). Cyrus sade: "Herren har befallt mig". Gud tilltalade alltså en hedning. Han lät judarna gå. Alla som tillhörde folket fick återvända till löftets land.
För det andra: Perserna betalade hela räkningen. Vi finner igen en gudomlig finansiering (Esra 1:4, 6). Gud stod för alla omkostnader.
För det tredje: Det fanns en gudomlig målsättning. Det var inte så att en minoritet bland judarna fick politisk frihet. Nej, Cyrus säger uttryckligen, att de fick sin frihet för att återuppbygga templet (2 Krön. 36:23).

När det gäller Theodor Herzl fick han ingen kallelse vid någon brinnande buske. Den sionistiska rörelsen finansierades inte på något gudomligt vis. En gudomlig målsättning saknades helt. Jag vill dock inte anklaga judarna för att de återvände till sitt land. Deras förhållanden i hednavärlden var odrägliga, minst sagt. Vi har skuld i detta. Jag är den förste att erkänna det. Men jag vill tydligt framhålla: Det som de håller på med nu, jag menar staten, har inte någon gudomlig målsättning. Ingen gudomlig kallelse eller finansiering står bakom den.
Ändå vill och kan Gud alltid vända allting till det bästa. "Min hämnd är barmhärtig", säger han. Hans "NEJ" till mänsklig strävan ska fångas upp i hans gudomliga barmhärtighet. När slutligen judarna kör fast i Mellanöstern och inte längre kan vända sig åt något håll, ska Gud utgjuta sin Helige Ande och ge oss en väckelse i hednavärlden. Då ska vi vara beredda att inte bara fira nattvard i stor endräkt, utan samtidigt offra för att friställa det judiska folket så att det kan fullgöra sin tjänst för Gud. På så vis ska Gud förse dem i deras ekonomiska behov. De ska kunna vara det folk av präster som de kallats till att vara.
Gud vill skapa förutsättningar för detta. Precis som Levi stam skulle friställas för sin prästerliga tjänst så ska det judiska folket friställas. Leviterna hade ingen egen ekonomi och ingen egen armé som de andra stammarna. De hade endast bosättningsrätt och skulle stå till Guds och templets förfogande (4 Mos. 18:20-24; 5 Mos. 10:8-9; 18:1-8).

Efter lejonets rytande (Upp. 10) och tordönens tal upprättas templet (Upp. 11). Detta tempel står för Kristi kropp, församlad ur hednavärlden och Israel. Tillsammans utgör de en enda kropp. Då ska judarna bli till välsignelse för alla världens folk. Fängelsedörrarna ska öppnas. Idag torteras människor i 110 av jordens länder. Världen behöver ett folk av präster. Herren vill börja i den hednakristna världen, hos er.
Sluta med alla stridigheter! Ta avstånd från splittringen i Guds församling! Inget är viktigare än Lammets blod. Det är Guds gåva till frälsning för individ och församling och dess kraft ska göra oss till instrument för Israels räddning. Detta betyder i klartext: Djävulen binds! Jag säger till satan rakt i ansiktet: du har förlorat spelet! Jesus har vunnit seger! Halleluja!

Jesus stod upp från de döda enligt Skrifterna på tredje dagen. Hur mäktig är inte Gud! Hur stor är inte Jesus! Han har all makt i himlen och på jorden. Jag fick uppleva lite av hans majestät. När han talade till mig var jag som död. Idag vet jag: Han lever och han kommer!
Jag vet också, att han vill förbereda sin ankomst. Han vill utrusta sin församling och avslöja sina hemligheter för församlingen för att vi ska vara villiga och i stånd att segra på hans dag. Våra vapen är inte köttsliga utan andliga. Det främsta vapnet är hans ord, Andens svärd. I hans ord står tillräckligt för att ge oss hopp om en uppfylld lövhyddohögtid.

"För att ni inte skall vara självkloka, mina bröder, vill jag att ni inte skall vara ovetande om denna hemlighet: förstockelse har drabbat en del av Israel tills dess att hedningarnas fullhet kommit och så skall hela Israel bli frälst..." (Rom. 11:25-26; vår övers.).

Aposteln Paulus såg ett samband mellan den hednakristna världens självklokhet och det faktum att de var obekanta med hemligheten om Israel. Vi är självkloka, när vi resonerar som så: vi är Gudsriket, vi förvandlar bröd till Kristi kropp och vin till Kristi blod, vi kan tala, ex cathedra, utan att någonsin ha fel... Sådan självklokhet finner vi hos påveämbetet, i synoder och varhelst man tänker så.
Att överge förväntningarna om Israels messianska framtid leder direkt till självklokhet.

Denna förtröstan på det egna förståndet leder i sin tur till ett förhärligande av den egna kyrkan och det egna samfundet. En konsekvens av detta förhärligande är att vi inte kan fira nattvard tillsammans. Ändlösa bråk och gräl... och kraftlöshet. Anden bedrövas av allt detta. Jesus dog för oss alla. Det måste erkännas och komma till uttryck.

Låt oss säga att du är en familjefar och familjen ska äta middag. Den äldste sonen sätter sig i köket. Dottern sätter sig på toaletten. Ett tredje barn går in i sovrummet och den fjärde slår sig ner i trädgården. Skulle du som familjefar godkänna det? När en far inte kan samla sina barn runt ett bord är det inte längre någon familj.
Den himmelske Fadern vill samla sina barn runt ett enda bord, till en familj i den Helige Ande. Om den stol som det judiska folket ska sitta på fortfarande är ledig, ställer vi fram den i förväg. Vi ropar till det judiska folket: "Kom, kom till Guds kärlek! Det som vi har fått är också bestämt för er."

"Se, dagen kommer och den ska brinna som en ugn" (Mal. 4:1). Judarna ska gå ut som ett missionsfolk, som ett Jona-folk. "Och de ogudaktiga ska ni trampa ned..." (Mal. 4:3).

När judarna har blivit frälsta, har Kreml spelat ut sin roll. Ropet ska ljuda genom hela Sovjetunionen: "Till det enade nattvardsbordet!" Då ska Guds folk samlas. För Jesus existerar ingen järnridå. Han ska vinna seger! Och på den tredje dagen ska Guds folk vara enade. "Det ska bli en hjord under en herde" (Joh. 10:16).

"Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen" (Rom. 11:36).