Nedanstående artikel är en reaktion på den artikel som
publicerades i tidningen Dagen den 16/3 1995 och var baserad på en
intervju med författaren.
"Abraham Leenhouts har förvrängt fördelningen av ansvaret
för judarnas lidande"
Robert L. Wolkoff skriver om Abraham Leenhouts' profetia om Israels
framtid
Det är som bekant svårt att invända mot profetior. De utgör
vanligtvis inte stoff för debattartiklar, och inte ens Bibeln kunde
lätt skilja mellan sanna och falska profeter.
Dessutom känns det ytterst olustigt att gå till angrepp mot en
gammal, djupt troende människa som Abraham Leenhouts, vars åsikter
beträffande Israels framtid nämndes för några veckor
sedan på denna sida.
Det kan emellertid påpekas att Leenhouts' profetia, hur omskakande
det än må ha varit att få uppleva en sådan uppenbarelse,
har vissa lätt igenkännliga, ej ovanliga teologiska drag. Dessa
är minst sagt problematiska, till och med farliga, och förtjänar
följaktligen ingående analys. Enkelt uttryckt: Det är idéerna,
inte människan som framför dem, som jag ifrågasätter.
Det som löper genom Leenhouts' iakttagelser är en förvrängd
ansvarsfördelning.
Några exempel: "Judarna har under snart 2000 år gått
på lidandets väg: "Via Dolorosa" som kan "bara...
leda fram till en 'avrättningsplats', nämligen staten Israel.
Ja, staten Israel kommer att bli deras fall."
Lägg märke till det som nämns och det som inte nämns.
Judarna har lidit, förvisso. Det finns emellertid inte ett enda ord
beträffande vem som ansvarar för detta lidande. Kan Leenhouts
möjligtvis mena att det var självförvållat? Ett par
sekunders eftertanke bör räcka för att komma underfund med
hur oansvarigt, till och med blasfemiskt, ett sådant påstående
skulle vara.
Samtidigt som ansvarsfrågan förvrängs, förvrängs
också verklighetsbeskrivningen:
Vad menar han med att judarna, just på grund av sina "sionistiska
brister", kommer till en avrättningsplats? Vi har ju redan varit
på en avrättningsplats världens största.
Man skulle kunna tro att en viss lärdom skulle dras från detta
- nämligen att icke-judar har en plikt att erkänna sin skuld och
förhindra en upprepning.
Vägran att göra så leder oss tillbaka till frågan
om ansvarsfördelningen. Om staten Israel blir judarnas fall, om den
förvandlas till ett nytt Auschwitz på grund av judarnas äkta
eller påstådda synder, kvarstår frågan - på
denna avrättningsplats, vem blir då avrättaren?
Möjligtvis betraktar Leenhouts denna fråga som oväsentlig.
Om jag och mina barn skall mördas, däremot, delar jag definitivt
inte denna åsikt. Jag har rätten att veta: Vem blir min mördare?
Blir det möjligtvis en kristen?
Detta är en slutsats som jag ogärna drar, men vilken alternativ
tolkning finns det i ljuset av Leenhouts' påstående att "Judarnas
återvändande till Israel är inte överensstämmande
med Jesu ord där han förutsade exilen som ett tecken på
att han var sänd av Gud"? Enkelt uttryckt: Enligt denna teologi,
är själva Israels existens blasfemisk.
Antingen blir det då kristna som åkallas för att "rätta
till det", eller blir det någon annan grupp som ändå
går de kristnas ärende.
Den som känner till de historiska förhållandena mellan kyrkan
och judendomen, vet mycket väl konsekvenserna av den "antingen-Jesus-eller-Israel-tävling"
Leenhouts påbjuder. Ett viktigt inslag, inte bara i den kristna teologin,
utan också i den kristna politiska praxisen, har varit en konsekvent
"antisionism". Med andra ord: Inte bara det att man betraktade
judarnas exil som tecken på kristendomens sanningshalt - man tog det
ödesdigra steget att göra allt för att befästa och föreviga
denna exil.
Vilket återigen tar oss tillbaka till ansvarsfrågan.
Då Leenhouts diskuterar Israels födelse, och turerna i FN kring
den, skriver han att USA behövde använda "häftiga påtryckningar"
för att driva genom beslutet, något han betraktar som "förkastligt".
Frågan han däremot inte ställer är "Varför
var dessa påtryckningar nödvändiga"?
Kunde det möjligtvis haft något att göra med det nazistiska
inflytandet i Sydamerika, med den "högklassiga" antisemitismen
som var utbredd inom diplomatiska kretsar i Väst (inklusive inom USA:s
eget utrikesdepartement), med jakten efter Mellanösterns olja och allt
vad det innebar i att vara likgiltig inför (eller att instämma
i) arabländernas judehat?
Är inte allt detta, när allt kommer omkring, förknippat med
århundraden av negativa attityder gentemot judar, attityder som främjades
just av somliga kristna ledare?
Om något varit förkastligt, har det varit just denna illvilja
gentemot judar - inte USA:s försök att motarbeta den!
Dessutom, fortsätter Leenhouts med det i sammanhanget häpnadsväckande
påståendet: "På så sätt kan de (det vill
säga judarna) aldrig upphäva exilen".
Vad menar han, "de"? Världens nationer grälar sinsemellan
beträffande judarnas öde, som de (som vanligt) anser sig ha rätten
att avgöra (också ett kristet arv) men plötsligt har det
i Leenhouts' resonemang blivit judarna själva som ansvarar för
det skumma maktspelet.
Sammanfattningsvis: Teologin som underbygger Leenhouts' profetia är
inte annat än ett försök att skifta skulden för judarnas
lidande från de verkligen ansvariga till de judiska offren själva.
Rabbin Irving Greenberg, en framstående judisk teolog, har formulerat
en princip som skall användas för att bedöma det lämpliga
i post-Förintelse-teologiska påståenden: Inget får
påstås som inte kunde sägas inför brinnande barn.
Leenhouts' utläggning, profetisk eller ej, uppfyller inte detta villkor.
ROBERT L. WOLKOFF
(Dagen 28/4 1995)